flickor hade utsatts för våldtäkt i och strax utanför Göteborg. Spaningarna visade att gärningsmannen tydligen hade viss förkärlek för ”fylliga flickor från landet”, och för att snärja våldsverkaren lät kriminalen i Göteborg sätta in en annons i en dagstidning under rubriken ”Önskas hyra”. Enligt annonsen sökte en ”skötsam flicka liten bostad”. Ett telefonnummer angavs. Det ledde hem till en kriminalman. En man ”nappade” på kroken, och man överenskom att flickan skulle träffa mannen vid en busshållplats på Hisingen. Dit skickade polisen ett kvinnligt skrivbiträde, samtidigt som man hade sex kriminalmän, mer eller mindre förklädda, i närheten. En av kriminalmännen, förste kriminalassistent Bengt Olin, var klädd som spårvägare, och sedan den okände mannen uppenbarat sig och inlett samtal med flickan, tog ”spårvägaren” och dennes kolleger honom med till polishögkvarteret. Där erkände han både våldtäkterna och dråpet på Maj Karlsson. Gärningsmannen visade sig vara en pappers-bruksarbetare vid namn Evert Lindqvist från Hisingen, 32 år gammal, gift och med tre barn. Vid vallningen i Marstrand pekade Lindqvist ut brottsplatsen. Han berättade att han strypt Maj. De båda hade råkats av en slump dagen innan och kommit överens om att träffas. Under samvaron hade de druckit sprit men blivit osams, så att en häftig brottning uppstått. Maj hade då, enligt Lindqvists prelimi- M ordkommissionen anländer till Marstrand, när Maj Karlssons döda kropp hittats. nära bekännelse, hotat avslöja honom för hans fru och för polisen, varför han ville tysta henne. Lindqvist förnekade våldtäkt mot Maj. Han hade bott en tid i Marstrand med familjen. Hans hustru hade, visade det sig, sedan länge misstänkt att mannen hade något med Majs död att göra. Lindqvist häktades och underkastades stor sinnesundersökning. MÖLLERMÅLET Efter fyra intensiva rättegångsmånader avslutade Svea hovrätt i februari sin handläggning av Möllermålet, där försvararen yrkade att Olle Möller skulle frikännas från ansvar för fru Rut Linds död. Försvararen ville underkänna åklagarens bevisning och hävdade att Möller hade alibi för den kritiska timmen den 26 maj 1959 samt att det fanns ”alibi” även för den omskrivna fiskbilen för samma tid. Åklagaren hade i sin plädering yrkat att brottet skulle bedömas som dråp och att Möller alternativt borde dömas till livstids straffarbete, förvaring eller i vart fall minst redan dömda sju år. Landsfogde Henrik Enhörning framhöll bl. a. att han ansåg vissa tekniska indicier på Rut Linds kappa ha avgjort större indicievärde än hundhåren i Gerdaffären för 20 år sedan. Den 28 mars 1961 föll hovrättens dom som var enhällig och innebar en kraftig straffskärpning för Olle Möller. Han fälldes nu för dråp på fru Rut Lind och dömdes till förvaring på säkerhetsanstalt i minst 11 år. Häradsrätten hade dömt Möller till förvaring i minst 7 år för dödsmisshandel. Vid sin bestämning av förvaringstidens längd beaktade Svea hovrätt brottets synnerligen grova beskaffenhet, det faktum att Möller tidigare fällts för likartat brott samt häktningstiden. Hovrätten sammanfattade sina överväganden i skuldfrågan i nio punker: 1) Rut Lind har berövats livet genom våld, som uppsåtligen förövats av annan. 2) På eftermiddagen den 26 maj 1959 har Möller med Rut Lind som passagerare företagit en färd genom Örebro och mot hennes hemtrakt förbi Nybble vägskäl. 3) Rut Lind har icke därefter setts i livet eller eljest avhörts. 4) Den tid som vid tillfället stått Möller till förfogande har varit tillräcklig för honom att hinna med bilfärden samt att döda Rut Lind och tillfälligt gömma hennes kropp. 5) Den döda kroppen har sedermera anträffats vid Dyltastigen. 185