6) Rut Lind har dödats på annan plats än där kroppen återfunnits. 7) På morgonen den 27 maj har Möller med fiskbilen företagit en färd förbi fyndplatsen. 8) Omständigheterna talar starkt för att Möller under sistnämnda färd forslat den döda kroppen till fyndplatsen. 9) Möller har undanskaffat en pläd i syfte att undanröja bevis samt har i flera hänseenden lämnat medvetet oriktiga uppgifter. Hovrätten fann med hänsyn till vad som förekommit styrkt att Möller på fru Lind förövat det våld som lett till hennes död. Den våldsamhet som Möller utvecklat —- hovrätten hänvisar till skadornas omfattning — kan icke leda till annan slutsats än att han haft uppsåt att döda Rut Lind, hette det. Av hovrättens domskäl i övrigt kan nämnas att man underkände Möllers alibibevisning, både den gamla och den nya som förebragts i hovrätten. Möllers bevekelsegrunder måste med största sannolikhet ha varit av sexuell natur. Enligt vad som utretts har Möller i sitt förhållande till kvinnor visat en utpräglad brist på hämningar och hänsyn. ”Möller är en ego-centrisk person hos vilken våldsamma och okontrollerade aggressionshandlingar plötsligt kan utlösas och lika snabbt förklinga”. Möller vände sig nu till Högsta domstolen med begäran om tillstånd att få hovrättsdomen prövad. Efter tre veckors föredragning beslöt HD den 9 oktober 1961 enhälligt avslå Möllers framställning, vilket betydde att Svea hovrätts dom stod fast och att det svenska rättsväsendet definitivt satt punkt för en av de största, intressantaste och mest komplicerade kriminalprocesserna av indiciekaraktär i vårt land i modern tid. Den lagakraftvunna domen innebär att Olle Möller tidigast år 1972, vid 66 års ålder, har möjlighet att bli fri. Någon säkerhet för att han friges då föreligger inte, utan förvarings-straffet kan, om det anses nödvändigt, förlängas ytterligare. HUSEBYMÅLET OCH FÖRMYNDARFEJDEN Den till synes ändlösa rättsliga följetong som heter Husebymålet gick i mars in i sitt kanske mest remarkabla skede, då bruksdisponenten friherre Gerard De Geer, Lesjöfors, och f. d. advokaten, Sandrewdirektören Eric Wen-nerholm tog plats som åtalade inför Stockholms rådhusrätt anklagade för medhjälp till grov förskingring mot Husebyfröken Florence Steph-ens. De åtalade bestred brott. I detta avsnitt anklagade stadsfiskal C. A. Robèrt direktör Berl Gutenberg för grovt bedrägeri i samband med försäljning av aktierna i Häryds bruk, som ägdes av fröken Stephens, genom att för henne förtiga köpeskillingens storlek samt för grov förskingring genom att lämna en del av Härydslikviden till direktör Wennerholm som ombud för De Geer. Av de 300 000 kronorna i likvid överlämnade Gutenberg 130 000 kr. till Wennerholm, enligt tidigare överenskommelse för att klara vissa löpande växlar, samt dessutom 75 000 kr. för en personlig skuld som Gutenberg hade till De Geer. Genom överlämnandet fullbordades, enligt åklagaren, Gutenbergs förskingringsbrott. De Geer och Wennerholm, som var införstådda med att Gutenberg härigenom skulle bli ur stånd att redovisa för fröken Stephens, har på detta sätt gjort sig skyldiga till medhjälp till grov förskingring, hette det i åklagarens an-svarsyrkanden. 186 Liksom tidigare Gutenberg bestred också de båda andra åtalade. Bl. a. hävdades att De Geer och Wennerholm varit fullt likvida, varför aldrig någon risk förelåg för förmögenhetsför-lust för fröken Stephens. När friherre De Geer fick ordet försäkrade han bl. a. att han aldrig varit privatdiskontör eller tillämpat de höga räntor som ryktet gjort gällande. Och direktör Wennerholm erinrade om att ingen, inte ens åklagaren, kunnat påstå att han personligen i någon form haft någon som helst fördel genom sitt handlande vid Härydslikviden. ”Jag känner mig helt fläckfri. även om jag nu inser att jag då det gäller formen för någon transaktion borde ha säkerställt mig bättre. Att jag med en mycket stor och inkomstbringande advokatrörelse och som medlem i Sveriges advokatsamfund skulle ha äventyrat hela min existens genom en kupp för baron De Geers räkning, som jag visste var mångmiljonär och vilken redan förlorat så stora summor att 74 000 kr. varken gjorde till eller från, förefaller mig verklighetsfrämmande”, yttrade hr Wennerholm. Under de fortsatta förhandlingarna medgav emellertid friherre De Geer att han som privatdiskontör tagit pengar under bordet för att han skulle acceptera lånehandlingar. De Geer framhöll dock att det rört sig om ”ytterst blygsamma belopp” och att de inte varit oskäliga.