lan benämner beredningen småskollärare, mel-lanskollärare, adjunkter och ämneslärare. I stort sett har remissinstanserna tillstyrkt dessa benämningar även om namnet folkskola förordas på sina håll, bl. a. av TCO, till vilken organisation folkskollärarförbunden är anslutna. Tveksamhet har också yppats på många håll beträffande tjänstebenämningen mellan-skollärare; folkskollärare-benämningen anses vara att föredraga för denna lärarkategori. Under rubriken skolans mål och uppgifter behandlas skolans målsättning, vissa principiella synpunkter på läroplanen, skolans inre arbete, undervisningshjälpmedel och slutligen samspelet mellan skola, hem och elev. Beträffande skolans mål framhåller beredningen att man tidigare ställt upp begreppen fostran och undervisning som väsentligen åtskilda. Beredningen eftersträvar i stället en syntes: all undervisning — heter det — innebär i realiteten en påverkan på personligheten. Undervisningen har sålunda en fostrande effekt. Individens fostran är det i grunden väsentligaste och begreppet undervisning måste därför vid en målsättning som huvudsakligen bygger på värderingar underordnas begreppet fostran. Bland remissinstanserna konstaterar Saco, att förekommande målformuleringar är allmänt hållna och bygger på för demokratisk åskådning grundläggande värderingar, varför de rimligen kan accepteras av alla. Den konkreta innebörden kan bedömas först mot bakgrunden av behandlingen av vissa praktiska problem och då blir godtagandet icke lika förbehållslöst. LO uttalar för sin del att förvärvs- och yrkesinriktningen bör för grundskolans del underordnas de större sociala och personlighetsutveck-lande perspektiven medan Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet i sitt gemensamma yttrande uttalar sig för en rimlig avvägning mellan skolans fostrande och kunskapsmedde-lande uppgifter. Avkall får inte göras på kravet att skolan skall bibringa eleverna fasta grundläggande kunskaper och en positiv och ansvarsfylld inställning till ett valt eller ålagt arbete. Läroverkslärarna påtalar att det i skolbered-ningens målsättningsdiskussion inte förekommer en fixerad kunskaps- och färdighetsstandard avsedd att uppnås av eleverna innan de lämnar skolan och vill för sin del skärpa kraven på en högre värdering av de fasta kunskaperna och deras roll i elevernas allmänna fostran. I sin behandling av skolmognad, skolålder och skolplikt uttalar beredningen sig för att skolåldern för närvarande inte bör sänkas under sju år men inte heller bör höjas över nor malt 16 år. Förskoleväsendet bör emellertid utvecklas och skolmognadsproblemet underkastas fortsatt vetenskaplig forskning. Åtskilliga remissinstanser har knutit an till förskolediskussionen och uttalar sitt stora intresse för att hithörande frågor snarast löses. I övrigt är det problemen om avgång ur skolan i förtid som framkallat meningsmotsättningar. Medan LO inte anser det lämpligt att söka lösa frågan om skolleda genom tidigare avgång har överläkaren för den mentalhygieniska verksamheten i Stockholm ansett det verklighetsfrämmande att, på sätt som skolberedningen gjort, tro att frånvaron i de praktiska klasserna av stimulans från studieinriktade kamrater orsakar en negativ inställning till skolarbetet. Skolledan kan i stället ha sin grund i en tidig fysisk utveckling eller i de tidigare hjälpklasselevernas oförmåga att anpassa sig i en stor odifferentierad klass med ämneslärarsystem. I motsats till LO rekommenderas att tillstånd att sluta skolan i förtid skall ges generöst och häri instämmer högstadielärarna i Stockholm. Skolberedningen har i enlighet med sina direktiv ägnat frågan om elevmaterialets och undervisningens differentiering på högstadiet en betydande uppmärksamhet och säger sig vid sitt ställningstagande ha haft god hjälp av vetenskapliga forskningsresultat. Beredningen tillägger dock att forskningen blott kan belysa frågorna och att avgörandet i sista hand blir en bedömningsfråga. Samhället måste ange målsättningen men också i stora drag riktlinjerna för skolans organisatoriska och pedagogiska utformning. Skolberedningens högstadiekonstruktion är i viss mån en nyskapelse. Den är en kompromiss mellan ett linjedelat och ett helt sammanhållet högstadium. Beredningen kallar sin modell för ett högstadium med tillvalsämnen. Eleverna hålls samlade från tidigare årskurser t. o m. årskurs 8, medan i årskurs 9 en strikt linjedelning på inte mindre än nio studievägar föreslås. Skoldirektionen i Stockholm uttalar att ett sådant högstadium av naturliga skäl blir svåröverskådligt och svårarbetat. Den förstnämnda nackdelen hänför sig bland annat och kanske framför allt till elevernas, målsmännens och allmänhetens berättigade krav på en klar överblick över skolgången genom högstadiet och vad de olika studievägarna leder fram till. Det nya högstadiet förutsätter alltså — på ett helt annat sätt än den gamla skolan — effektiv, väl tillrättalagd och kontinuerlig information och studievägledning. Såväl i skoldirektionens yttrande som i vissa andra — i och för sig till 206