gripa på egen hand för att fylla ett ”vakuum” om ett sådant skulle uppträda ”inom de system som FN-stadgan och den traditionella diplomatien har för att skydda freden och säkerheten”. Det var, ansåg Hammarskjöld, helt i enlighet med stadgan. Ingen av stormakterna gjorde heller några invändningar när han under krisen i det sammanhanget förklarade att om rådets permanenta medlemmar önskade honom kvar som FN-chef så borde de inte ifrågasätta hans rätt att säga sin mening — i detta fall om Englands och Frankrikes tillgripande av både vapenmakt och veto. Det hade chockerat honom, och han visade det. Samma sak upprepade Hammarskjöld till ryssarna vid ett rådsmöte om den samtidiga Ungernkrisen. Medan britter och fransmän omedelbart försäkrat honom om sin lojalitet höll Sovjetdelegaten tyst. Det har sagts att generalsekreteraren gav Suez prioritet över Sovjetunionens blodiga nedslående av revolten i Ungern. Men samma söndag som han fick uppdraget att upprätta en FN-styrka för Mellersta östern fick han också uppdraget att ”undersöka och rapportera” om läget i Ungern, sända ”observatörer” till Budapest, framlägga förslag om metoder för att stoppa den utländska interventionen, ge humanitär hjälp och, senare, göra vad han kunde för att genomdriva generalförsamlingens upprepade krav på ryska arméns tillbakadragande från Ungern. De ryska och ungerska myndigheterna avvisade honom blankt på alla punkter. Ingen inom eller utom FN var heller beredd att igångsätta åtgärder som gick längre än moraliska påtryckningar. Hammarskjöld själv noterade efteråt att ingen föreslog honom att flyga till Budapest under de kritiska dagarna 28 oktober—5 november och ”om man ser på generalförsamlingens och säkerhetsrådets protokoll, så framgår det tydligt varför det inte framlades, eller kunde ha framlagts, något sådant förslag”. Suezkrisen hade ingen prioritet hos generalsekreteraren över de tragiska händelserna i Budapest. Han hade helt enkelt inget val — och det hade inte heller församlingen eller rådet. En ny allvarlig Mellersta östern-kris utbröt på sommaren 1958, denna gång i samband med en konflikt mellan arabstaterna inbördes. FN hade tidigare på Sveriges förslag placerat observatörer i Libanon sedan landet klagat på vapensmuggling över gränsen mot Syrien. Kassims revolution i Irak föranledde USA att landsätta trupper i Libanon på begäran av dess regering. Storbritannien sände samtidigt fallskärmsstyrkor till Jordanien på Ammanregeringens begäran. USA drog självt utvecklingen inför säkerhets rådet men ett ryskt veto där gav Hammarskjöld ny anledning till att ta egna initiativ. Han annonserade denna aktivitet redan under den långa rådsdebatten. Tidigare hade han endast yttrat sig i sällsynta undantagsfall. Nu begärde han gång på gång ordet, ofta för att göra inlägg som kunde betraktas som rent politiska. Efter det ryska vetot kom han med en mycket uppmärksammad deklaration där han bl. a. erinrade om vad han sagt vid sitt omval till generalsekreterare hösten 1957. Han förklarade då att när instruktioner från FN:s huvudorgan uteblev, så stod det enligt hans mening i överensstämmelse med FN-stadgans anda om han även utan en sådan vägledning handlade på egen hand, om detta var nödvändigt ”för att hjälpa till att fylla något vakuum som kunde hota freden”. Ingen opponerade sig när han sade det första gången. Inga invändningar hördes heller när han nu åberopade denna programförklaring i ett rent konkret fall. Utan något specifikt nytt mandat förstärkte han alltså observatörsposterna i Libanon. När generalförsamlingen sedan kallades till extra session om Mellersta östern öppnade han denna med att framlägga ett stort program för förlikning mellan de olika arabstaterna, som så småningom accepterades av medlemsstaterna enligt den numera gängse principen i sådana här fall: ”leave it to Dag”, låt Dag ta hand om saken. Ett viktigt element i Hammarskjölds formel var i detta fall skapandet av en ”FN:s närvaro” i kritiska områden. Det var en metod som han senare använde i ett flertal andra situationer, bl. a. i Laos 1959. En av de mest anmärkningsvärda aspekterna på Hammarskjölds ingripande i Mellersta östern var det sätt på vilket han från början fick ett personligt inflytande över situationen och lyckades fastslå sin auktoritet för de färgrika och starka personligheterna i området. Han kunde privat ge glimtar av att detta inte skett utan ansträngningar — och inte utan stora prövningar där nödvändigheten att ”ta seden dit man kommer” kunde innebära att en furstlig taffel blev en mardröm som måste genomkämpas utan uttryck för negativa reaktioner. Det var inte lätt att stärka FN:s inflytande i ett område fyllt av allmänt misstroende, där en oskyldig handling varje ögonblick kunde starta en kedjereaktion. Han beskrev en gång vid återkomsten till New York en mission till Mellersta östern genom att citera vad gamla kinesiska historiker hade att säga om filosofen Sung Tsu och hans anhängare på 300-talet före Kristus: ”Alltid avvisade men aldrig modfällda gick de från stat till stat och hjälpte folk att lösa sina 230