svårigheter, argumenterande mot opåkallade attacker och vädjande om vapnens undertryckande, så att den tid i vilken de levde kunde räddas från de ständiga krigen. För att göra detta framträdde de inför furstar och föreläste för det enkla folket, och mötte ingenstans någon större framgång, men de fortsatte envist med sin uppgift tills både kungar och folk blev trötta på att höra dem. Trots detta fortsatte de, utan att låta sig avskräckas, att påtvinga folk sin uppmärksamhet.” Från allra första början var Dag Hammarskjöld djupt medveten om den ”nya vind” som blåste över Afrika — och om självständighets-rörelsernas vittgående konsekvenser för Förenta nationerna. Flera av hans medarbetare erinrade sig många år efteråt den ohöljda förvåning som den nye generalsekreteraren gav uttryck för när han upptäckte att av sekretariatets 3 500 anställda ”endast en handfull har med afrikanska ärenden att göra”. Endast fyra afrikanska stater var då FN-medlemmar. Är 1960 var antalet 26. FN-chefen hade då hunnit vidtaga en rad åtgärder för att ge världsorganisationen möjlighet att ta hand om de afrikanska problem, som han visste måste komma. I början på året gav han sig ut på en sex veckors resa genom de närmare 30 staterna i svarta Afrika söder om Sahara, åtföljd av sin ”grå eminens”, den store Afrikaspecialisten Heinz Wieschhoff, Wilhelm Wachtmeister från staben på högkvarterets chefsvåning samt, naturligtvis, livvakten Bill Ranallo. Överallt noterade han farorna inom det framväxande nya Afrika — framför allt för ”balkanisering” och stormaktsinterventioner — men också de stora möjligheterna för FN att hjälpa alla dessa nya stater. När Kongo kreverade i upplopp och blodiga oroligheter kort efter självständighetsdagen den första juli var Hammarskjöld genast på det klara med risken för en katastrofal stormaktsintervention i Afrikas hjärta. Sedan några veckor hade han stationerat dr Ralph Bunche på platsen. Själv höll han tillsammans med afrikanska stater på högkvarteret på att utarbeta ett brådskande ”tekniskt hjälpprogram” när president Kasa-vubu och premierminister Lumumba den 12 juli kom med en begäran till FN om omedelbar militärhjälp. För första gången under sin äm-betstid utnyttjade generalsekreteraren sina fullmakter att själv inkalla säkerhetsrådet. Med både Sovjet och USA som ja-röstande fick han på det historiska mötet vad han begärde, främst en FN-styrka som han underströk bara skulle få använda vapen i självförsvar, och som icke skulle få bli part i en inre konflikt i Kongo. Kongooperationen blev ur FN-synpunkt hi- Den sista bilden av Dag Hammarskjöld. Den togs på Léopoldvilles flygplats omedelbart innan han steg upp i olycksplanet. T. v. FN-chefen i Kongo docent Sture Linnér. storien om en övermänsklig ansträngning av Hammarskjöld och hans medarbetare att mot alla odds och trots attacker från alla håll genomföra en otroligt invecklad mission. Direktiv från säkerhetsråd och generalförsamling var vaga och ofta ohjälpsamma, olika intressen på olika håll tvekade inte att försöka sabotera operationen. Bara den rent fysiska arbetsprestationen att samla 20 000 man från 18 länder, organisera dem i ett land utan tillstymmelse till organisation, och skaffa fram en kompetent civil och militär ledning för operationerna, var av kolossala proportioner. Hammarskjöld fick mera kodtelegram från Kongo under en månad, som krävde hans personliga uppmärksamhet, än han fick från Suez under ett år. Suezkonflik-ten kunde, sedan den akuta krisen var över, kräva några timmars koncentrerat arbete varje kräva några timmars koncentrerat arbete varje arbete omi dagen, sju dagar i veckan, under ett år. Stadgan gör generalsekreterareämbetet till en 231