OTTO JÄRTE IN MEMORIAM Fil. dr Otto Järte, Svenska Dagbladets politiske redaktör under två decennier från 1932 till utgången av 1951, avled den 3 maj på S:t Görans sjukhus i Stockholm efter ett par veckors sjukdom vid 79 års ålder. Efter humanistiska studier i Uppsala, kompletterade med studier i socialekonomi och politik vid Stockholms högskola samt vid universiteten i München och Berlin, blev han fil. lic. i Uppsala 1916. Han promoverades 1953 till fil. hedersdoktor vid dåvarande Stockholms högskolas humanistiska fakultet. Han valde till en början tjänstemannabanan och kom 1911 till socialstyrelsen, där han var byråchef från 1919 till 1932. Hans politiska hemvist var i yngre år socialdemokratiska partiet och han medverkade som ledarskribent i Social-Demokraten under Hjalmar Branting från 1909 till 1915. Under några år före första världskrigets utbrott var han även socialdemokratisk ledamot av Stockholms stadsfullmäktige. En schism inom partiet i fråga om Sveriges försvar ledde emellertid till att han jämte ett antal andra bemärkta medlemmar uteslöts ur partiet, varefter han orienterade sig mot högerpartiet. Åren 1925—1932 representerade han högern i riksdagens andra kammare. Från 1914 till 1923 var han ledamot av arbetslöshetskommissionen och under fem år dess sekreterare. Vid sidan av sin tjänst i socialstyrelsen hade han från 1924 medarbetat på Svenska Dagbladets politiska avdelning, och 1932 lämnade han statstjänsten för att helt knytas till tidningen som dess politiske redaktör. I en artikel under strecket i Svenska Dagbladet gav vid budet om Otto Järtes bortgång hans vän och mångårige arbetskamrat dr Ivar Anderson, tidningens förre huvudredaktör, konturerna till hans gärning som socialpolitiker och publicist. Han skrev där bl. a.: ”Otto Järtes inträde i högerpartiet skedde i samband med försvarsfrågans aktualisering i svensk inrikespolitik på 1920-talet. Med fog kunde Järte här hävda att han konsekvent följt sin egen linje i den fråga som för honom var den över allt annat dominerande, frågan om Sveriges uppgifter och skyldigheter som en levande nation. Sin mest uppmärksammade offentliga insats gjorde han emellertid på ar-betslöshetsfrågans område. Som tjänsteman i socialstyrelsen fick han redan vid första världskrigets början syssla med arbetslösheten. I början av 1920-talet hade Sverige sedan att bemästra en arbetslöshetskris utan tidigare eller senare motstycke. Järte tvingades då att ta ställning till och bära ansvaret för avgöranden av utomordentlig betydelse för folkförsörjning, social hjälpverksamhet och, i sista hand, landets ekonomi. Det var han som tillsammans med Gunnar Huss utformade de riktlinjer, som den statliga arbetslöshetspolitiken följde under de kritiska deflationsåren vid decenniets början och som utan tvivel mycket bidrog till att förkorta denna prövande kris. Dess bärande princip var arbetslinjen. I stället för understöd skulle i första hand arbete beredas de arbetslösa. Även de som under den häftiga striden om arbetslöshetsdirektiv och löner vid nöd-hjälpsarbeten hårdast angrep de ämbetsmän som bar ansvaret för de statliga åtgärderna har senare måst erkänna att vi hade denna politik att tacka för att krisen så snabbt kunde övervinnas och samhällets läkande krafter åter kunde göra sig gällande. Men vid den tiden stod striden hård om Otto Järte; han var en av de mest hatade och häcklade männen i dåtidens Sverige. Den bild som målades av honom som en kall och för de arbetslösas nöd likgiltig byråkrat hade dock ingen verklighetsgrund. Den realistiska syn på socialpolitiken som Järte företrädde gjorde starkt intryck på högerpartiet, där han efter sitt inval i andra kam 267