maren 1924 kom att utöva ett betydande inflytande. Men den påverkade också andra partier. Järte hade faktiskt hemliga anhängare under 20-talet även inom socialdemokratiska partiet, där man redan då med viss bävan såg hur understödstagarandan gjorde landvinningar på självansvarets bekostnad. När Otto Järte tog plats på Stockholmsbänken i andra kammaren var han ingen politisk novis. Få torde ha börjat sin politiska bana så väl utrustade som han med både kunskap i samhällsfrågorna och politisk begåvning. Två frågor stod i förgrunden för hans intresse: försvarsfrågan och de socialpolitiska problemen. Han var expert på båda. Hans sakkunskap och detaljkännedom i försvarsfrågor var lika överraskande och lika imponerande som den säkerhet, med vilken han behärskade socialpolitikens mest invecklade tekniska problem. Framför allt var han under dessa år en viljestark och ihärdig kraft i det rent sakliga riksdags-arbetet. När han 1932 nödgades lämna riksdagen efter en uppseendeväckande och beklaglig schism inom Stockholmshögern var saknaden stor i riksdagen även bland många av hans politiska motståndare som lärt sig uppskatta hans kunnighet och sunda omdöme. Riksdagen förlorade Otto Järte — Svenska Dagbladet vann honom helt. Även sedan han lämnat det dagliga arbetet som politisk redak tör medarbetade han på det område som mer och mer kom att bli hans huvudintresse, utrikespolitikens. Mot slutet av 1930-talet såg han det nya världskrigets annalkande och var tidigt på det klara med vad den tyska nationalsocialismen bar i skölden. Han kompromissade aldrig med de frihetsfientliga och kultur destruktiva krafter som nationalsocialismen företrädde. Samtidigt som Järtes motsatsställning till socialdemokratiens ekonomiska och sociala politik skärptes mötte han med sympati socialdemokraternas bestämda avståndstagande från nazismen, deras även i handling manifesterade frihetskärlek och, som konsekvens därav, ändrade inställning till försvaret. Patrioten Otto Järte hade glädjen att under 1940-talet liksom sin vän Gustaf Stridsberg ofta i Svenska Dagbladet vara den samlande rösten för den svenska frihetsviljans och fosterlandskärlekens bästa krafter. Under två decennier vigde Otto Järte helt sina krafter åt sin gärning i Svenska Dagbladet. Vad han här har betytt som idégivare, politisk skribent och arbetskamrat kan svårligen fattas av den som icke följt honom i det dagliga arbetet. Med sina starka kulturella intressen följde han intensivt med vad som, hände inom litteraturen och konsten och tidigare även teatern. Hans nyhetssinne var ständigt vaket, såsom anstår en verklig journalist.” Visionär och praktiker Svenska Dagbladets chefredaktör Allan Her-nelius ägnade Otto Järte följande minnesord: ”Nära nog nio år har förflutit sedan Otto Järte lämnade sin aktiva tjänst i Svenska Dagbladet. Ändå lever hans minne i kamratkretsen, i vinklar och vrår i tidningshuset. I denna krets får vi icke se hans like igen. Han var på en gång konstnär och strateg, visionär och praktiker. Han var en lysande journalist, en skicklig politiker och en stor patriot.” I Svenska Dagbladet återgavs även minnesord från en rad personer som stått Otto Järte nära som vänner eller som samarbetat med honom på olika områden. Ordföranden i Svenska Dagbladets styrelse fil. dr Harald Nordenson yttrade bl. a. att Järte genom sitt konsekventa fasthållande under hela världskriget av den syn han fått på nazismen blev en av de betydelsefullaste krafterna för en klart kritisk opinionsbildning mot denna. Även dåvarande höger ledaren Jarl Hjalmarson hyllade honom för det moraliska mod han visade i försvaret för frihet, rätt och humanitet under de år då en makt-berusad nazism hotade dessa värden. Förre arméchefen general C. A. Ehrensvärd omvittnade hans partiobundenhet i försvarsspörsmå-len och förre chefen för skolöverstyrelsen generaldirektör Otto Holmdahl framhöll Otto Järtes politiska gärning som så betydelsefull och fasetterad att den säkerligen komme att granskas av en kommande forskning. Förre landshövdingen Ragnar Casparsson saluterade sin politiske motståndare som en gentleman, en lärd herre och en lysande publicist, förre borgarrådet dr Yngve Larsson betonade hans förmåga att förena inbillningens flykt med ett ofta sardoniskt avslöjande av verkligheten, och vännen från Uppsalaåren bokförläggare Tor Bonnier erinrade om gemensamma lyckliga, mödosamma, radikala och muntra år. 268