allt vad han vågade har man efteråt tagit som något självfallet, därför att det var rätt. Han spelade den gången en mycket stor roll. Han var hård, beslutsam, konsekvent, när det då gällde blodigt allvar.” Om Carl Anders Dymlings insatser som filmchef skrev ordföranden i Svensk filmindustris styrelse riksgäldsfullmäktige Erik Hagberg bl. a.: ”När han till mångas överraskning för snart två decennier sedan tog steget över till SF var hans djupaste bevekelsegrund säkert en önskan att på ett nytt område fortsätta den predikargärning han tidigare utövat genom radion. Han var starkt medveten om filmens betydelse som kulturfaktor och om SF:s förpliktande traditioner. Dagskrönikan under dessa 20 år bär rika vittnesbörd om hans oförskräckt-het och kampglädje. Betecknande för hans oförfärade lynne var titlarna på de inlägg i filmdebatten som han under en följd av år brukade samla i små böcker, alltid mottagna med samma glädje. Han kallade dem Hugg och mothugg, Svar på tal o. s. v. På sitt sätt utgjorde dessa kommentarer en fortsättning på hans på sin tid så uppmärksammade samtal med lyssnarkretsen i radio.” Elof Ericsson Förre chefen för den stora Åtvidabergskon-cernen, förutvarande statsrådet, stordonatorn Elof Ericsson, Åtvidaberg, avled den 30 juni på Centrallasarettet i Linköping, dit han införts dagen innan efter att förut ha vårdats i hemmet. Han var vid sin bortgång nära 74 år gammal. Sin livsgärning fullgjorde han som chef för Åtvidabergs industrier med dess dotterföretag. Under tre decennier, från 1922 till 1952, var han där verkställande direktör och disponent, och under hans ledning undergick dessa företag en väldig expansion med en lång rad nya tillverkningsområden och en världsomspännande marknad. Han var under några månader 1936 statsråd och chef för handelsdepartementet i den kortvariga Bramstorpska regeringen och representerade folkpartiet i andra kammaren 1940—1943, deltog i den Nothinska utredningen om folkförsörjning och arbetsfred 1935, var ordförande i bestyrelsen för svenska utställningen i New York 1938—1939, i transportkommissionen 1939—1940 och i Sveriges träindustriförbund 1941—1948, därefter hedersordförande. Efter sin avgång som koncernchef var han ordförande i styrelserna för Åtvidabergs industrier och för en del av dess dotterföretag sedan 1953. Han omfattade idrotten, särskilt fotbollsspor-ten, med varmt intresse, gjorde sig känd som en synnerligen kunnig idrottsledare och var en längre tid, från 1937 till 1939, Svenska fotbollförbundets ordförande och därefter dess hedersordförande. Tillsammans med makan Ollie var Elof Ericsson även en donator av stora mått. År 1958 skänkte makarna 20 000 Åtvidabergsaktier med ett börsvärde av omkring 6 miljoner kr. till en stiftelse för stöd åt vetenskaplig forskning, och i maj 1961 donerades ytterligare 5 000 aktier med ett värde av omkring 2,5 miljoner till Ollie och Elof Ericssons stiftelse för välgörande ändamål. I några minnesord i Svenska Dagbladet skrev förre landshövdingen i Östergötlands län friherre Carl Hamilton bl. a.: ”Den storslagna gärning Elof Ericsson utförde vid utvecklingen av sitt främsta livsverk, Åtvidabergs industrier, samt därmed för Åtvidabergs köping och för Östergötlands län tillförsäkrar honom en rangplats bland länets ledande män genom tiderna och har gjort namnet Åtvidaberg känt och ärat över världen. Den finmekaniska industri han där grundade och på ett så storslaget sätt utvecklade måste med skäl anses som ett av de mest framgångsrika exempel vårt land har att uppvisa. För Elof Ericssons och hans makas intresse för andliga ting, för pietet och god tradition står som ett minnesmärke för all framtid den genom deras frikostighet återuppbyggda Åtvidabergs gamla kyrka.” Nils Ferlin Skalden Nils Ferlin avled tidigt på morgonen den 21 oktober på Samariterhemmet i Uppsala, där han vårdats sedan början av juli. Han var vid sin död nära 63 år gammal. Han var född i Karlstad, där fadern var tidningsman, men tillbringade sina uppväxtår i Filipstad, där han tog realskoleexamen ”med dåliga betyg i flit och uppförande”, orden är 274