Katangesiska gendarmer och en vit frivillig på patridlnppdrag i Elisabethville med kulsprutebestyckad jeep. även utanför östblocket den regim som Lu-mumbas arvtagare Gizenga upprättat i Stanley-ville som Kongos enda lagliga. En rad av de neutralistiska staterna drog som protest mot FN-politiken tillbaka sina truppkontingenter från Kongo, varigenom FN-styrkorna, särskilt med hänsyn till de vidgade åtaganden som säkerhetsrådets nya mandat gjorde möjliga, blev otillräckliga. Ehuru kongoleserna mist all respekt för FN, sedan organisationen visat sig allt oförmögnare att ”medverka till att upprätthålla lag och ordning” som dess uppgift tidigare formulerats av säkerhetsrådet, väckte dess beslut att stärka FN:s mandat för en gångs skull enade protester i hela Kongo. Léopoldvilleregeringen betecknade beslutet som en ”krigsförklaring” och i Katanga proklamerade Tshombe allmän mobilisering. En illustration till den minskade respekten för FN och FN-styrkornas otillräcklighet gav de strider som bröt ut mellan general Mobutus trupper och sudanesiska FN-förband i hamnstaden Matadi. De sudanesiska försvararna, som var underlägsna både i antal och beväpning, tvingades kapitulera. Först efter nära två månaders förhandlingar lyckades FN åter få till träde till Matadi, som var av vital betydelse för FN-personalens försörjning. Händelserna i Matadi underströk dramatiskt Hammarskjölds vädjan om förstärkning till de uttunnade FN-trupperna. Han lyckades också få bidrag från neutrala stater som Indien och Tunisien, varigenom FN:s militära styrka åter översteg 20 000 man. Stor oro väckte i Sverige rapporter om tilltagande övervåld från laglösa soldathopar gentemot de vita i Kivuprovinsen, där det fanns ett 30-tal svenska missionärer. En militär FN-insats för att bistå dem övervägdes, men alla svenskar lyckades, delvis efter dramatiska äventyr, sätta sig i säkerhet över gränsen till Ruan-da-Urundi. Personal från svenska konsulatet i Léopoldville ingrep rådigt till deras räddning. Den ekonomiska situationen blev alltmer oroväckande. I Kasai rådde till följd av våldsamma stammotsättningar hungersnöd, som krävde ett stort antal dödsoffer och som FN lyckades häva först efter en hjälpaktion som tog flera månader att genomföra. De centrala myndigheterna närmade sig snabbt bankrutt med ett utgiftskonto fyra gånger större än inkomsterna. I de traditionellt jordbruksexpor-terande lumumbistiska provinserna låg närings- 309