En svensk ksp-skytt knyter på sig den skottsäkra västen som skydd mot krypskyttar. livet i träda bl. a. till följd av ekonomisk blockad. Endast i Katanga, landets skattkammare, fortsatte den vinstgivande gruvdriften tämligen obehindrat, men intäkterna därav stannade helt inom utbrytarprovinsen. I ett försök att råda bot på det politiska virr-varret avskaffade president Kasavubu det av unga akademiker sammansatta generalkommissariernas råd, som under de drygt fyra månader landet varit regeringslöst skött förvaltningen, och utsåg Joseph Ileo, talman för den på obestämd tid hemskickade senaten, till ledare för en provisorisk centralregering. I själva verket stod endast en mindre del av landet under dennas domvärjo. I provinserna Orientale och Kivu härskade Lumumbatrogna regimer, i Ka- sai dess självutnämnde kung Kalondji och i Katanga Tshombe. En ny inrikespolitisk överraskning var den militärpakt de tidigare dödsfienderna Tshombe och lleo slöt tillsammans med Kalondji för att hindra ”kommunistiskt tyranni” i landet. Pakten sades inte formellt vara riktad mot Gizenga, men bakgrunden utgjordes otvivelaktigt av de lumumbistiska styrkornas offensiver i norra Katanga, norra Kasai och mot den under centralregeringen lydande Equateurprovinsen. Dessa politiker utlyste ett kongolesiskt toppmöte till i början av mars i Tananarive. Även Gizenga var inbjuden men infann sig inte. Mötet, där Tshombe spelade den ledande rollen, blev en framgång för de federativa krafterna. Det beslöts att ”Kongos förenade stater” skulle upprättas med Kasavubu som president. För-bundsstaterna skulle få vittgående befogenheter i förhållande till den ganska svaga centralmakten. Mötet uppmanade FN, under hänvisning till den nådda enigheten, att upphäva säkerhetsrådets senaste resolution. En temporär ljusning i läget inträffade under april. Bryssel förklarade sig, som svar på säkerhetsrådets upprepade anmaningar, berett att medverka till att belgisk militär och paramili-tär personal avlägsnades ur Kongo. Den nye inrikesministern Paul-Henri Spaak klargjorde att belgier i Tshombes sold inte kunde räkna med något stöd från moderlandet. Med undantag för enstaka intermezzon avstannade de inbördes fejderna i Kongo. FN:s generalförsamling gav Hammarskjöld sex månaders finansiell frist genom att bevilja ytterligare 100 miljoner dollar till Kongooperationerna, dock först efter dramatiska omröstningar, varvid i första omgången anslagsäskandena fälldes med en rösts majoritet. President Kasavubu, som varit på krigsstigen mot FN, sadlade plötsligt om och förklarade sig acceptera säkerhetsrådets tidigare som fullständigt oantaglig avvisade resolution av den 21 februari. Anledningen till de nya signalerna från Kasavubu var den kraftmätning som kommit till stånd mellan honom och Tshombe vid en konferens mellan kongolesiska politiker i Coquil-hatville. Den hade sammankallats för att, som en fortsättning på Tananarivemötet, diskutera hur Kongos framtid skulle gestaltas inom en federalistisk ram. Det visade sig här att Tshombe såsom den ekonomiskt starkaste tänkte sig en i Kasavubus ögon alltför dominerande roll i den blivande federationen, som konferensen beslöt skulle bestå av inte mindre än 19 stater. Tshombe anklagade dessutom Kasavubu för 310