”kapitulation inför FN” och lämnade därefter församlingen för att resa hem. Den kongole-siske presidentens svar blev helt enkelt att arrestera Tshombe. Måhända avsåg han därigenom också att underlätta ett närmande till Gizenga, som i Tshombe såg sin värste fiende. Tshombe frigavs först efter två månader. Han hade då inte ord nog av beröm för de män som fängslat honom och sade sig helt stödja tanken på ett enat Kongo. Väl i säkerhet i Elisabethville blev det andra ljud i skällan. Katanga kommer att förbli självständigt och förhandlingar med FN om att avlägsna de utländska rådgivarna är obehövliga, deklarerade han. Om den gamla fiendskapen mellan Léopold-ville och Elisabethville således inte kunde biläggas, syntes däremot ett närmande mellan Léo-poldville och Stanleyville bana sig väg. Centralregeringen överenskom med Gizenga att parlamentet, som varit suspenderat i nio månader, skulle sammankallas till Léopoldville för att åstadkomma ”nationell förlikning”. Båda parter underströk sin tillit till FN. Tshombe nekade delta i förhandlingarna om de inte föregicks av ett toppmöte som bekräftade Tananarive-överenskommelsen om att upprätta ett federa-listiskt statsförbund. Medan parlamentsdelegaterna samlades i Léopoldville tillkännagav Tshombe, som tidigare alltid sagt sig vara en svuren fiende till kommunismen, att Katanga skulle sända delegationer till östblocksländerna för att diskutera ekonomisk hjälp, då man tröttnat på ”västmakternas senfärdighet”. Parlamentssessionen ägde rum under total avspärrning från yttervärlden, då tidigare möten tenderat att urarta till veckolånga fester med kvinnor och champagne. De lumumbistiska grupperna visade sig, närTshom-bes deputerade, som tidigare utgjort tungan på vågen, var frånvarande, överraskande starka och tog de flesta utskottsplatserna. Parlamentsöverläggningarna resulterade i en regeringsombildning, varvid den moderate fack-föreningsmannen och tidigare inrikesministern Cyrille Adoula utsågs till premierminister efter Ileo. Till en av de tre posterna som vice premierminister valdes Gizenga medan den Lumumb atrogne Christopher Gbenye blev inrikesminister. Från FN utsattes Tshombe för en betydande press för att ansluta sig till den nya regeringen men vägrade ståndaktigt. Sovjet erkände Adoularegimen, vilket betydligt stärkte dess ställning. Generalsekreterare Hammarskjöld anslog också en påfallande optimistisk ton i sin bedömning av det kongolesiska läget och förklarade att den värsta krisen nu var överstånden. FN-chefen, som på upprepade anmaningar från Kasavubu entledigade sin personlige representant i Kongo, indiern Dayal, demonstrerade sin uppfattning genom att bestämma att ingen efterträdare skulle utses, då operationernas tyngdpunkt nu övergått från det diplomatiska till det administrativa fältet. Docent Sture Linnér blev därigenom högste FN-man i Kongo. De första dödsoffren inom den svenska FN-kontingenten krävdes då fänrik C. W. Bottiger och sergeant L. T. Liedgren, som tillfångatagits av en kongolesisk patrull, fördes ut i bushen och sköts. En tredje svensk, sergeant Egon Åberg, lyckades rädda livet genom en snabb flykt medan hans tilltänkte bödel laddade sitt gevär. Svenskarna, bestående av 750 man i den till Katanga förlagda bataljonen samt c:a 150 specialister, förstärktes i augusti med drygt 400 man, huvuddelen av FN-bataljonen i Gaza, sedan regeringen bejakat en hänvändelse från FN om ytterligare trupp med anledning av att den tunisiska kontingenten kallats hem. I slutet av augusti inledde FN en serie razzior i Katanga, som angavs främst syfta till att utrensa de c:a 500 vita officerarna och politiska rådgivarna ur landet i överensstämmelse med säkerhetsrådets resolution av den 21 februari. Den bakomliggande avsikten antogs vara att Katangas armé därigenom skulle bryta samman. Så snart FN-operationerna inletts ställdes på många håll i västerländska tidningar och parlament frågan om de var förenliga med FN:s princip om icke-inblandning i Kongos inre angelägenheter. FN rapporterade att hundratals europeiska officerare gripits och avväpnats under blixtaktionerna. Förhållandet mellan FN och Tshombe blev alltmer spänt. FN avbröt förbindelserna med den katangesiska regeringen i början av september och krävde att utrikesminister Munon-go skulle avsättas, under motivering att denne planerade mord på FN-personal och förföljde balubafolket. Det flyktingläger som FN upprättat i närheten av Elisabethville blev allt svårare att hålla under kontroll, då tillströmningen av balubafamiljer dit fortsatte, så att lägret beräknades omfatta över 30 000 flyktingar. Svenskarna, som svarade för vakthållningen, tvingades företa upprepade hårdhänta upprensningsaktio-ner bland oroselement i lägret. Den 13 september gick FN-styrkorna till anfall i Katanga, samtidigt som ett par av ministrarna i Elisabethville arresterades. Tshombe lyckades fly från staden. Den civile FN-chefen 311