O’Brien meddelade att Katanga upphört som självständig stat. Han motiverade ingripandet med att det avsåg att förhindra ett inbördeskrig mellan kopparprovinsens och centralregeringens trupper. Segerkommunikén var emellertid förhastad. Den katangesiska försvarsledningen hade fått reda på kupplanerna i förväg och var väl förberedd. Striderna som koncentrerades till Elisabethville blev hårda. Två svenskar, major Gerhard Gallon och soldat Bengt Lindau, stupade, medan fyra man sårades. De inhemska trupperna gick till anfall vid Kaminabasen, där tre svenska kompanier var stationerade, men försvararna led inga förluster. I Jadotville kapitulerade en irländsk FN-styrka på 150 man för en stor kongolesisk övermakt, varvid även två svenskar togs till fånga. FN:s ingripande väckte betänkligheter på flera håll, särskilt i England, där det ganska öppet förklarades att världsorganisationen överskridit sina befogenheter. Såväl England som USA krävde ett snabbt slut på striderna, ehuru Washington sade sig stå helt solidariskt med FN-aktionen. Vem som givit ordern om anfall förblev oklart, den syntes inte ha utgått från FN-högkvarteret i New York. Docent Sture Linnér lade i en rapport ansvaret för fientligheterna på de vita legosoldaterna i Katanga, men denna förklaring kritiserades som alltför lättvindig. Endast några timmar efter det att striderna brutit ut anlände generalsekreterare Hammarskjöld till Léopoldville för att enligt tidigare uppgjort program överlägga med Cyrille Adoula. Medan stridsrapporterna strömmade in höll FN-chefen en serie brådskande konferenser med FN-ledningen och centralregeringen. Han uppsöktes av brittiske ambassadören, som på sin regerings uppdrag uttryckte djup oro över läget och begärde en förklaring till det inträffade. Regeringen Adoula var splittrad. De lumumbistiska ministrarna ville sända trupper till Katanga för att hjälpa FN likvidera utbry-tarprovinsen. Tshombe hade, så snart han fick veta att Hammarskjöld var på väg till Kongo, inbjudit denne till Katanga för förhandlingar. FN-chefen skulle programenligt ha återvänt direkt från Léopoldville till New York men fattade nu det ödesdigra beslutet att personligen ingripa i den nya situationen. Han beordrade ett FN-plan att flyga till Ndola i Nordrhodesia nära gränsen till Katanga där Tshombe befann sig. Planet nådde aldrig fram utan störtade av ännu outredd anledning i skogen en mil från Ndola. Ätta svenskar, varav fem utgjorde planets besättning och tre var FN-soldater, följde FN-chefen i döden. (Se separat artikel.) Trots Hammarskjölds död upptogs i Ndola stilleståndsförhandlingar mellan FN och Tshombe, vilka en vecka efter stridernas utbrott resulterade i en provisorisk uppgörelse om eld upphör. Ett permanent fredsavtal slöts i mitten av oktober. Enligt detta ansåg FN det ej som ett brott mot avtalet, om Katanga försvarade sig gentemot anfall utifrån. Detta tolkades som ett de facto-erkännande av Katanga från FN:s sida. Léopoldville betecknade också kort och gott överenskommelsen som en utpressning av Tshombe gentemot FN och Adoula manade alla medborgare att vara beredda till väpnad insats i Katanga. FN, och i försiktig form även Belgien, utövade påtryckningar på Tshombe för att få honom att söka en uppgörelse i godo med Léopoldville, men utan resultat. Tshombe ställde villkor för förhandlingar och Adoula föreföll heller inte intresserad av samförstånd utan vände sig i stället till FN med begäran om omedelbara åtgärder ”för att en gång för alla få slut på separatismen i Katanga”. När FN nekade, sände Adoula trupper mot Katanga genom Kasai, men dessa drevs tillbaka av Tshombes gendarmer och gjorde då myteri i Luluabourg, där de upprättade ett skräckregemente med svåra övergrepp mot europeer. Mindre framgång hade Tshombe i norra Katanga, där baluba tog herraväldet i de större städerna. Vist av skadan efter den misslyckade kuppen i Katanga började FN förse sina trupper med tung utrustning. Svenska regeringen ställde efter hänvändelse från FN fem jetjaktplan av typen J 29, bl. a. utrustade med raketer, och en personal på c:a 40 man till förfogande för insats i Katanga. FN inköpte vidare 15 pansrade trupptransportfordon från Sverige, s. k. kp-bilar. Den svenska kontingenten förstärktes med sex 8 cm granatkastare jämte personal på 20 man samt sex 20 mm luftvärnsautomatkano-ner med ett 30-tal man. Bland de inhemska trupperna i Kivuprovin-sen utbröt myteri mot centralregeringen. Bakom upproret antogs vice regeringschefen Gizenga stå. Denne hade avvikit till Stanleyville och trots anmaningar från Adoula nekat återvända till Léopoldville. En skara myterister i Kindu tillfångatog och mördade 13 italienska FN-flygare, vilka antagligen åts upp. Dådet väckte skarp reaktion inom FN, och dess nye generalsekreterare U Thant beordrade de kraftigaste åtgärder 312