för att bestraffa de brottsliga. Etiopiska FN-trupper besatte Kindu sedan staden bombats av FN-flyg men de ansvariga kunde inte gripas. En av FN tillsatt undersökningskommission nådde inget resultat. Från kongolesisk sida brydde man sig ej ens om att utse de inhemska medlemmar som avsågs ingå i kommissionen. De av U Thant beordrade åtgärderna rann ut i sanden sedan FN övergivit planerna på att avväpna myteristerna och i stället överlämnat eventuella straffåtgärder åt Kongos regering. När säkerhetsrådet sammanträdde i november ställdes från afro-asiatiskt håll starka krav på ett mer aktivt FN-ingripande mot Katanga och en förstärkning av FN-styrkornas befogenheter. Utrikesminister Undén begärde inför rådet kraftiga åtgärder gentemot de utländska soldaterna i Tshombes sold men underströk samtidigt att FN inte fick delta i ett kongole-siskt inbördeskrig. Säkerhetsrådet enades 24 november om en resolution enligt vilken FN ges fullmakt att vid behov med våld driva ut ur landet främmande legotrupper och politiska rådgivare, som inte är underställda centralregeringen i Léopold-ville. England och Frankrike lade signifikativt nog ner rösterna. Dessförinnan hade tre amerikanska tilläggsförslag, av vilka det viktigaste avsåg att ge FN rätt att ingripa mot alla separatiströrelser, således även sådana som Gizenga kunde tänkas leda, fällts av veton från Sovjet. Ett kraftfullt tal av U Thant i säkerhetsrådet förebådade nya hårda tag i Katanga, och Tshombe förklarade att hans folk åter måste göra sig berett på försvarskamp mot FN. Den stigande spänningen tog sig bl. a. uttryck i att tio svenska FN-soldater tillfångatogs av katan-geserna i Elisabethville, som trots kraftiga påtryckningar vägrade frige dem. En svensk soldat Bruno Hallström dödades och två svenskar sårades allvarligt vid ett eldöverfall i staden. De väntade striderna bröt ut den 5 december. Båda parter anklagade motsidan för att ha brutit vapenvilan. FN-trupperna, som i hast förstärktes flygvägen sedan amerikanska regeringen bifallit en begäran från FN att ställa ett tjugotal stora transportplan till förfogande, räknade drygt 6 000 man, varibland två svenska bataljoner. De understöddes av indiska bombplan och svenska jetjaktplan. Mot dem stod 10 000 man katangesiskt gendarmeri, som dock var svagare utrustat och sämre utbildat. Striderna blev de allvarligaste som FN utkämpat i Kongo. De hårdaste drabbningarna förekom i Elisabethville. FN-flyget bombade centrum av staden som blev utan vatten och Generalmajor Curt Göransson hälsas vid sin ankomst till Léopoldville av överste Gösta Frykman. elektricitet. Ett stort antal belgiska kvinnor och barn flydde. De förstärkningar Tshombe försökte sända till staden hade svårt att ta sig fram då de bombarderades av FN-flyg, som redan i inledningsskedet satt det svaga katange-siska flygvapnet ur spel. Såväl på brittiskt som på franskt håll önskades ett vapenstillestånd i Katanga. Brittiska regeringen beslöt visserligen villfara en begäran från FN om att få 500-kg-bomber till flyget i Katanga, men detta väckte en sådan proteststorm i England, att regeringen tog tillbaka beslutet. Paris demonstrerade sitt ogillande av hela FN-aktionen genom att förbjuda FN-plan med vapen eller trupper att passera franskt område. 313