En brittisk begäran i FN om att striderna skulle avblåsas avvisades av U Thant. Han lät förstå att ett snabbt, otvetydigt avgörande i Katanga var nödvändigt för att upprätthålla världsorganisationens prestige och fick starkt stöd av det afroasiatiska blocket, liksom av USA, som deklarerade att FN först måste uppnå sina ”minimimål” i Katanga innan eld upphör kunde bli aktuellt. Belgiska regeringen och Tshombe uppmanade samtidigt president Kennedy att ingripa för att få slut på striderna. Tshombe förklarade sig villig att träffa Adoula för att söka nå en fredlig uppgörelse. Kennedy beordrade då sin ambassadör i Léopoldville Guillon att försöka få till stånd ett möte mellan de båda kongolesiska politikerna, och U Thant skickade två av sina närmaste medhjälpare, Ralph Bunche och Robert Gardiner, till Kongo för att vara beredda att medla. Under tiden diskuterade premierminister Adoula och civile FN-chefen Linnér en insats av centralregeringens trupper i Katanga. Linnér föreslog att 900 kongolesiska soldater skulle Tshombe såg mäkta missbelåten ut när han blev arresterad i Coquilhatville. förläggas till Kaminabasen, där de skulle utrustas med FN-uniform och stå under FN-befäl. Centralregeringen tvekade dock att godta anbudet då den inte ville avhända sig kontrollen över sina egna trupper. Dagarna före jul vann FN-trupperna avsevärda framgångar i Elisabethville. Det katange-siska gendarmeriets högkvarter intogs av svenskar. Granatkastareld från gruvkoncernen Union Minières byggnader mot FN-styrkor föranledde FN att tillställa bolaget ett ultimatum. Då det blev obesvarat bombade FN-flyg byggnaderna, som därefter intogs av FN-förband. Sedan FN-styrkorna fått kontroll över Elisabethville fick de order att inte gå till nya angrepp. Fientligheterna upphörde, men någon vapenvila gällde inte, betonades det. Striderna hade krävt avsevärda offer på ömse sidor. Två svenskar, vicekorpral Sven Ivar Nilsson och soldat Lars Eric Öhrberg, hade stupat och över ett dussin sårats. Sedan FN nu uppnått sina ”minimimål” kunde förhandlingar börja. Främst genom förmedling av USA-ambassadören Guillon kom ett möte till stånd mellan Tshombe och Adoula i FN-basen Kitona. Det resulterade i något som bra nära liknade en kapitulation av Tshombe. Han erkände sålunda Kongos ”odelbara enhet" och lovade ställa det katangesiska gendarmeriet under president Kasavubus överhöghet. Ännu ett trumfkort för Léopoldville var att de diplomatiska relationerna med Belgien, som varit brutna sedan sommaren 1960, återupptogs. Så snart Tshombe återvänt till Katanga förklarade han emellertid att inga bindande löften avgivits, eftersom alla utfästelser måste godkännas av parlamentet. Han anklagade dessutom FN och USA för otillbörlig inblandning i överläggningarna. Det föreföll därför vid årsskiftet mer än tveksamt om en fredlig uppgörelse verkligen skulle komma till stånd. Ett annat oroselement utgjorde vice regeringschefen Gizenga. Han satt kvar i sin högborg Stanleyville, varifrån han hårt kritiserade både FN och Adoula, som han anklagade för att samarbeta med ”imperialister”. Gizenga och hans officerare, av vilka flera utbildats i Moskva, behärskade inte endast Orientalepro-vinsen utan även hela Kivu och delar av Ka-sai och Katanga. På FN-håll befarades att även om Katangaproblemet kunde lösas, skulle världsorganisationen få en besvärlig separatist-fråga att brottas med från dessa lumumbistiska delar av landet. Även 1961 slutade sålunda för Kongos del i den hotfulla ovisshetens tecken. 314