förutsatte nya storpolitiska förhandlingar, men han ville undvika att förhasta sig. USA och dess allierade behövde samordna sin politik bättre än tidigare. Tid fordrades också för en planerad utbyggnad av de konventionella amerikanska stridskrafterna i syfte att skapa en smidigare försvarsstrategi, mindre beroende av de ”massiva vedergällningsvapnen”. Den storpolitiska utvecklingen under årets första månader blev dock inte gynnsam för de västallierade. Laoskonflikten tillspetsades så, att hela läget i Sydostasien föranledde allvarliga farhågor, och den amerikanska prestigen led avbräck genom att USA stödde ett äventyrligt och misslyckat försök av exilkubaner att invadera Kuba. Vidare uppstod genast dödläge vid nya förhandlingar i Genève om ett avtalsbun-det stopp för kärnvapenprov, och man kunde dessutom befara, att Sovjet ånyo skulle skärpa Berlinkonflikten. President Kennedy tog därför i maj fasta på ryska trevare om ett toppmöte och samtyckte till ett sammanträffande med sovjetledaren Nikita Krusjtjev i Wien. Från amerikansk sida betonades dock, att Kennedy på detta stadium inte var beredd att föra verkliga förhandlingar med Sovjetunionen. Han betraktade mötet med Krusjtjev som en personlig sonderingskontakt, ett tillfälle till allmänt meningsutbyte om internationella problem. Redan i början av april hade det bestämts, att Kennedy och hans maka Jacqueline skulle avlägga statsbesök i Frankrike vid månadsskiftet maj—juni, och presidenten hade ingen större svårighet att förlänga Europaresan några dagar. I själva verket kom det amerikansk-ryska inofficiella mötet i Wien att överskugga Parisbesöket rent politiskt sett. Vid sina överläggningar med Frankrikes president Charles de Gaulle fann president Kennedy, att denne vidhöll de speciella franska krav som länge vållat svårigheter för västalliansen. Han framförde ånyo sitt förslag om ett ”tremaktsdirektorat” inom Nato, bestående av Frankrike, Storbritannien och USA. Vidare insisterade han på större inflytande för Frankrike i fråga om kärnvapenförsvaret än för övriga Natostater på den europeiska kontinenten. Över huvud taget blev evenemanget i Paris främst representativt och bidrog inte till att stärka Kennedys position, då han omedelbart reste vidare till Österrikes huvudstad för att möta Krusjtjev. Den ryske regeringschefen tog heller inte några hänsyn till den amerikanske presidentens önskan att samtalen skulle hållas på ett allmänt sonderande plan utan gick rakt på de mest brännande internationella frågorna. Han upprepade det krav på en lösning av Berlinfrågan som han ur sprungligen hade framfört sent på hösten 1958 och hotade med att Sovjetunionen och övriga östblocksstater före årets slut skulle underteckna ett separat fredsfördrag med Östtyskland. Den ryska ståndpunkten fastslogs i ett av Krusjtjev till Kennedy överlämnat memorandum. När detta något senare publicerades i Moskva, visade det sig att sovjetledaren närmast hade yrkat på ett fredsfördrag med de två tyska staterna eller med en av dem, vidare att han i direkt samband härmed ånyo hade begärt att Västberlin skulle förvandlas till en neutraliserad och demilitariserad ”fri stad”. En sådan lösning skulle enligt rysk uppfattning ofrånkomligen betyda att USA, Storbritannien och Frankrike drog tillbaka de trupper i Västberlin som från början hade haft karaktären av ockupationsstyrkor. För den händelse västmakterna vägrade att samtycka till de ryska förslagen och kraven, skulle ”det föråldrade ockupationssystemet” ändå likvideras som en direkt följd av en fredstraktat med ”den suveräna Tysika demokratiska republiken”. I Wien överlämnade Krusjtjev till Kennedy också ett annat memorandum, i vilket han framställde sin ståndpunkt i fråga om ett stopp för kärnvapenprov och beträffande allmän avrustning. (Se utrikesöversiktens avsnitt om dessa problem.) Wienmötet visade med all tydlighet, att motsättningarna mellan Sovjetunionen och USA bestod i hela sin vidd. Dock deklarerade Krusjtjev och Kennedy i en gemensam kommuniké, att de skulle ”upprätthålla kontakt i alla frågor av intresse för de båda länderna och för hela världen”. I fråga om Berlin och Tysklandsproblemet skärpte Krusjtjev sin politik i en rad tal under sommaren och förhösten, likaså i en notväxling med västmakterna. På 20-årsdagen av Hitler-tysklands angrepp mot Sovjetunionen, den 21 juni, framträdde Krusjtjev vid ett massmöte i Moskva iförd generallöjtnants uniform. Vid detta tillfälle förklarade han hotfullt, att Sovjetunionen och dess bundsförvanter inom War-szawapakten under alla omständigheter skulle underteckna en fredstraktat med Östtyskland före årets slut, om inte västmakterna samtyckte till en uppgörelse enligt något av de alternativ som hade erbjudits eller antytts från rysk sida. I flera tal återkom sovjetledaren till den ryska uppfattningen att om man inte kom överens om att etablera Västberlin som en demilitariserad ”fri stad”, så skulle ett separatfördrag med Östtyskland likväl betyda ”likvidering av ockupationsregimen i Västberlin med alla konsekvenser som detta måste få”. Det skulle till 316