komma den östtyska regeringen att bestämma över tillfarterna till Berlin västerifrån, och om de förutvarande ockupationsmakterna i Västberlin försökte att ”illegalt” upprätthålla kommunikationer med staden och i detta syfte använde militära maktmedel, så skulle Sovjetunionen, om så behövdes, bistå Östtyskland med vapenmakt. Kraven och förslagen i Krusjtjevs Wien-memorandum besvarades i juli av USA, Storbritannien och Frankrike i noter till Moskva. De tre makterna påpekade, att Sovjetunionen under årens lopp avvisat en rad förslag, som tagit sikte på Tysklands återförening efter fria alltyska val. Berlinfrågan ställdes sålunda ånyo in i det allmänna tyska sammanhanget. Samtidigt avvisade västmakterna Moskvas hot om ensidiga åtgärder och hänvisade utförligt till de överenskommelser, enligt vilka de ägde rätt att hålla trupper i Västberlin och förfoga över fria förbindelseleder till staden. Bägge stormaktsblocken vidtog militära beredskapsökningar. USA överförde nya betydande truppstyrkor samt flygförband till Västeuropa. Även den amerikanska garnisonen i Västberlin förstärktes något. På begäran av Kennedy beviljade kongressen ytterligare 3,4 miljarder dollar till försvaret. Sovjetunionen in-hiberade den reducering av krigsmaktens personal med 1,2 miljoner man som hade bebådats 1960. Vidare ökades den ryska försvarsbudgeten med 3,1 miljarder rubel — en tredjedel av de officiella anslagen till militära ändamål. Höst-manövrarna inom östblocket fick ovanligt stor omfattning; bl. a. samverkade polska och tjeckoslovakiska styrkor med ryska och östtyska i närheten av järnridån. Den 13 augusti började kommunisterna spärra gränserna inom Berlin mellan öst- och väst-sektorerna. Närmast var det östtyska regeringen som stod för denna överrumplande åtgärd, men Sovjetunionen hade självklart det verkliga ansvaret, och protester från västmaktshåll riktades främst till Moskva. Successivt uppbyggde Sovjets vasaller en betongmur och taggtråds-stängsel tvärs genom Berlin, och östberlinare som var bosatta i hus utmed sektorsgränserna tvångsevakuerades. De drastiska åtgärderna hade en tydlig politisk udd — i samband med det ryska hotet om en separat fredstraktat med Östtyskland isolerades nu Östberlin nästan fullständigt från Västberlin och Västtyskland; den s. k. Ulbrichtmuren markerade en statsgräns. Men murbygget föranleddes också av den massflykt av östtyskar västerut via Berlin som hade pågått många år och som ytterligare hade ökats i det aktuella krisläget. Den strida flykting- En amerikansk, stridsvagn som patrullerar på Fried-richstrasse nära gränsen till Östberlin. strömmen hade till slut fått mycket allvarliga ekonomiska konsekvenser för Östtyskland beroende på att en stor del av dem, som tagit sig genom luckorna i järnridån, utgjordes av vetenskapsmän, läkare, högt utbildade tekniker och kvalificerade yrkesarbetare. Västberlins invånare uthärdade det nya kris-läget med mod och fattning men visade besvikelse över att västmakterna inte vidtog aktiva motdrag — till exempel i form av ekonomisk blockad — mot kommunisternas fördrags-kränkningar. Västberlins överborgmästare Willy Brandt gjorde flera kritiska uttalanden med särskild spets mot USA. Konflikten om Berlin föranledde också en bitter polemik i den samtidigt pågående valstriden i Västtyskland. Under de mest kritiska veckorna hotade Sovjetunionen också att ingripa mot de fria förbindelserna med Västberlin via de s. k. luftkorridorerna, men en befarad akut skärpning av konflikten undgicks. Krusjtjev gjorde — åtminstone temporärt — en halv reträtt liksom han hade gjort tidigare, 1959 och 1960. Vid ryska kommunistiska partiets kongress i Moskva i oktober förklarade sovjetledaren, att han inte hade ställt något ultimatum i fråga om Berlin och att ett tyskt fredsfördrag kunde anstå under förutsättning att västmakterna visade ”verklig vilja att förhandla”. I samband med FN-sessionen i New 317