York hade USA och Sovjetunionen tagit inofficiell kontakt, och dessa sonderingar hade medfört ett politiskt stillestånd. Det andrum som västmakterna sålunda vann begagnades till nya inbördes överläggningar. De ledande Natostaterna var överens om att intaga en fast hållning gentemot utpressning och kuppförsök, men de hade svårt att enas om villkoren och tidpunkten för eventuella nya förhandlingar med Sovjetunionen. Frankrikes president de Gaulle ansåg, att man borde uppskjuta sådana förhandlingar på obestämd tid och att man kunde antaga, att Sovjetunionen skulle dra sig för en väpnad konflikt. På amerikanskt och brittiskt håll hade man antytt tanken, att Östtyskland kanske i en eller annan form skulle kunna erkännas de facto, om man kunde erhålla nya betryggande överenskommelser med Moskva om Västberlins integritet och fria kommunikationer. Meningsskiljaktigheterna framträdde klart då Natos ministerråd i december höll möte i Paris. Kort därefter sammanträffade president Kennedy och premierminister Macmillan på Bermuda. Det viktigaste resultatet av deras rådslag blev ett beslut att återuppta diplomatiska sonderingar i Moskva för att om möjligt finna en utgångspunkt för nya förhandlingar väst-öst, vilka närmast skulle begränsas till Berlinproblemet. Macmillan förklarade sig vidare införstådd med uppfattningen i Washington att det kunde bli nödvändigt för USA att företaga nya kärnvapenprov i atmosfären för den händelse att världsläget inte förbättrades 1962. Ryska kärnvapenprov med enorma laddningar Den konferens i Genève om ett fördrag med förbud mot kärnvapenprov som USA, Storbritannien och Sovjetunionen ursprungligen hade inlett på hösten 1958, återupptogs i mars. (Se SvD Å. 1960, sid. 346.) Förhandlingarna skulle egentligen ha börjat igen redan tidigt i februari, men på förslag av president Kennedy hade de tre makterna kommit överens om att dröja ytterligare sex veckor. Anledningen till uppskovet var att den nyinstallerade regimen i USA ville låta sina experter noga förbereda nya förslag i hopp om att kunna förmå Sovjet att trots alla tidigare meningsskiljaktigheter underteckna en traktat om provstopp. Kennedy fäste stor vikt vid den nya förhand-lingsomgången i Genève. Rent politiskt sett betraktade han den som ett tillfälle att sondera Sovjetunionens villighet att bidraga till en internationell avspänning. Dessutom ansåg såväl USA som Storbritannien, att ett fördrag om inställande av kärnvapenproven, vilket ur teknisk synpunkt skulle kunna relativt lätt kompletteras med en erforderlig kontrollapparat, borde kunna bilda en tjänlig utgångspunkt för nya förhandlingar om allmän rustningsbegräns-ning. USA och Storbritannien var redo att göra betydande jämkningar i sina tidigare förslag för att underlätta en uppgörelse med Sovjetunionen. Bland annat var de villiga att samtycka till en minskning av antalet kontrollstationer på sovjetiskt territorium och även av antalet årliga inspektioner. Washington ville vidare ge Sovjetunionen tillfälle att ingående studera planerade amerikanska experiment, som avsåg att undersöka möjligheterna att registrera underjordiska kärnvapenprov av mindre storlek. Det visade sig dock nästan omedelbart i Genève, att man förgäves hade hoppats på rysk medgörlighet. Redan innan västmakterna hade hunnit närmare precisera och motivera sina kompromissförslag, kom Sovjetunionen med nya vittgående yrkanden. Dessa betydde först och främst, att det internationella kontrollorganet skulle ”tredelas”, det vill säga bestå av representanter för väst och öst samt för ”de neutrala”, vardera med vetorätt. Från rysk sida krävdes sålunda på detta område samma system som Krusjtjev yrkade på i fråga om ledningen för Förenta nationernas generalsekretariat. Västmakterna avvisade bestämt den ryska ”trojkapolitiken” i fråga om ett stopp för nukleära prov i likhet med vad de gjort när den presenterats i andra sammanhang. I juni lät den amerikanska regeringen förstå, att den inte på obestämd tid kunde upprätthålla det frivilliga ”moratorium” beträffande kärnvapenproven som hade varit rådande under snart tre år. Sovjetunionen uppmanades enträget att med det snaraste underteckna ett fördrag och samtycka till ett effektivt internationellt kontrollsystem. Krusjtjev svarade med en ny undanmanöver. Såväl vid sitt möte med Kennedy i Wien som genom sin delegation i Genève begärde han att förhandlingarna om provstopp skulle slås samman med en ny konferens om allmän nedrustning. Sonderingar om en sådan konferens pågick sedan några månader mellan USA och Sovjetunionen. Västmakterna motsatte sig dock en sammankoppling av de två problemkomplexen och gjorde nya försök att bryta dödläget vid Genèvekonferensen. Ryssarna förblev dock lika avvisande som förut, och den 30 augusti tillkännagavs officiellt från Moskva, att nya 318