Brittiska Centurion-stridsvagnar i beredskap på Bismarckstrasse i Västberlin. kärnvapenprov skulle företagas. Sovjetunionen förfogade nu över superbomber med en effekt motsvarande 20—100 miljoner ton trotyl (20— 100 megaton). Den nya ryska provserien inleddes den 1 september och pågick över två månader. Enligt den amerikanska atomenergikommissionens registreringar utförde ryssarna inalles ett 50-tal sprängningar med nukleära laddningar av varierande storlek — flera mycket stora och den kraftigaste på över 50 megaton. Proven utfördes dels över Centralasien, dels i området kring Novaja Zemlja. Sovjetledningen satte sig över världsopinionens häftiga reaktion och tog inte heller hänsyn till de unga staterna i Afrika och Asien, som eljest ofta varit föremål för ryska uppvaktningar i syfte att vinna goodwill. De nya försöken med kärnvapen påbörjades samma dag som ett stort antal allians-fria stater, huvudsakligen afro-asiatiska, öppnade en konferens i Belgrad för att diskutera det allvarliga världsläget. Den starka opinionen mot de ryska jättebomberna kom till uttryck i en med stor majoritet beslutad men fåfäng vädjan av FN:s generalförsamling till Sovjetregeringen att avstå från att spränga en 50-megatonbomb. Förslaget om denna hänvändelse till Moskva väcktes av Sverige, Danmark, Norge, Island, Kanada och Japan — det vill säga länderna närmast de områden, där kärnvapenproven ägde rum. Generalförsamlingen antog vidare på initiativ av Sverige samt en rad andra mindre stater ett förslag att undersöka möjligheterna att upprätta en s. k. kärnvapenfri klubb. Avsikten var att de kärnvapenfria länderna skulle deklarera sin vägran att deltaga i kärnvapenrustningar samt sin avsikt att själva varken tillverka kärnvapen eller tillåta lagring av sådana vapen på sina territorier. Det rörde sig närmast om en ”enkät” föranstaltad av FN. Svaren skulle visa, om man funnit en framkomlig väg, och eventuellt skulle man senare göra nya hänvändelser till stormakterna. Flertalet av Atlantpaktsstaterna och i synnerhet USA motsatte sig såväl under debatten som vid voteringen denna plan beträffande en ”kärnvapenfri klubb”. Danmark och Norge röstade ja med betydande förbehåll — de ville bl. a. inte i förväg utesluta den möjligheten att de i händelse av ett ytterligare skärpt världsläge eller vid överhängande krigsfara skulle kunna samtycka till att ta emot kärnvapen inom sina territorier. 319