USA återupptog i september kärnvapenprov under jorden i Nevadaöknen. President Kenne-dy lät förstå, att det också kunde bli fråga om nya amerikanska prov i atmosfären; några sådana företogs dock inte under 1961. Generalförsamlingen vädjade till kärnvapenmakterna att göra slut på alla prov. Många av de stater som stod bakom denna appell var dock benägna att anse att det skulle vara nog, om man proklamerade ett nytt frivilligt provstopp. Västmakterna däremot insisterade liksom tidigare på en traktat och effektiva kontrollanordningar. I november samtyckte Sovjetunionen till ett förslag från USA och Storbritannien att konferensen i Genève åter skulle sammanträda. Ryssarna uppgav nu sitt yrkande på ett kontroll organ av trojkamodell men föreslog provstopp utan någon som helst internationell kontroll. De föreslog vidare, att Frankrike skulle deltaga i förhandlingarna. Amerikanerna och britterna avvisade den nya ryska given. Däremot enades USA och Sovjetunionen i december inom FN om sammansättningen av en utvidgad kommission för nedrustningsför-handlingar. Generalförsamlingen godkände det förslag som sålunda kom till stånd. Det innebar, att åtta alliansfria stater, däribland Sverige, skulle inbjudas att förhandla om nedrustning 1962 tillsammans med de fem väst- och fem öststater som 1960 hade hållit en resultatlös nedrustningskonferens i Genève. (Se SvD Å. 1959, sid. 347, och 1960, sid. 344 och 346.) Krusjtjevs linje och partikongressen Den 17 oktober öppnades i Kreml det ryska kommunistiska partiets länge föreberedda 22:a kongress. 4 500 delegater samt 1 500 gäster hade samlats i den nya stora kongresshallen. På den officiella dagordningen stod främst ett nytt program för partiet, men man fick också bevittna en förnyad vidräkning med den s. k. partifientliga gruppens ledande män och en fullföljd postum ”degradering” av Josef Stalin. I mer eller mindre direkt sammanhang med detta interna räfst- och rättarting gick Nikita Krusjtjev till häftigt angrepp mot Kinas protegé Albanien och blottade därmed indirekt den ideologiska schismen mellan Moskva och Peking. Redan i sitt första maratontal vid kongressen avgav vidare Krusjtjev en rad utrikespolitiska deklarationer. Han upprepade sitt ideologiska slagord att världskommunismen skall ”begrava det kapitalistiska systemet”, men på det aktuella storpolitiska planet förfäktade han sin tes om samexistens. Krig kan undvikas, förklarade han, och han tog tillbaka sitt hot att sluta separatfred med Östtyskland och framtvinga en lösning av Berlinfrågan enligt ryska ritningar före utgången av 1961. (Se översiktens avsnitt om Berlinkrisen.) Den omedelbara lugnande effekten i väster av denna åtminstone temporära omsvängning förtogs dock i stor utsträckning av att Krusjtjev i en improviserad passus i samma tal underströk ryskt maktspråk genom att utmanande bebåda sprängandet av en bomb på 50 megaton som kulmen på den nya serien av ryska kärnvapenprov. Det reviderade partiprogrammet — det första nya efter Leninprogrammet 1919 — hade redan i juli publicerats över nio sidor i Pravda. Här utlovades att Sovjetunionen, som under Lenin och Stalin ”lagt grunden” till ett kommunistiskt samhälle men i realiteten hade praktiserat socialism och en typ av ”statskapitalism”, under en 20-årsperiod skulle ”övergå till genomförd kommunism”. Det var alltjämt ett framtidsmål som Krusjtjev utmålade, men han förutsatte, att Sovjetunionen genom progressiv utveckling av industrin inom denna tidrymd skulle kunna uppnå en så starkt ökad produktivitet att ”sann kommunism” skulle kunna förverkligas. USA skulle distanseras och Sovjetunionen skulle bli världens rikaste industristat, ett kommunistiskt välfärdssamhälle, där var och en skulle prestera arbete efter sin förmåga och lönas efter sina behov. Då programutkastet efter offentliggörandet ”diskuterades” vid möten över hela Sovjetunionen var det främst dessa utopiska löften, som främst fångade allmänhetens uppmärksamhet, och även den västliga världens press återgav utförligt den Krusjtjevska bilden av ett kommande lyckoland, där medborgarna egentligen inte skulle ha något behov av en sådan ”kapitalistisk kvarleva” som pengar. Krusjtjevs partiprogram hade emellertid också flera andra sidor av mera omedelbart intresse. Den nya Sovjetledaren ville med detta dokument framträda som Lenins lärjunge. Sta-linepoken avfärdades som ett mellanskede, som inneburit grymma förvillelser och avsteg från marxismen-leninismen. Programmet utgjorde vidare ett aktstycke, vilket politiskt, ekonomiskt och ideologiskt kunde uppfattas som ett uttalande ex cathedra i den kommunistiska världens interna motsättningar. När Kina genom forcerad industrialisering och upprättandet av de s. k. folkkommunerna i slutet av 1950-talet hade inriktat sig på ”ett språng framåt”, hade Sovjetledarna ställt sig överlägset kritiska eller 320