Krusjtjev talar vid den ryska partikongressen i den nya stora kongresshallen i Kreml. tyst ogillande. De ansåg sig veta bäst hur en revolutionär omvälvning skulle genomföras i den moderna världen. Samtidigt hade meningsskiljaktigheter uppstått mellan Moskva och Peking angående den internationella kommunismens kampmedel — om krigets betydelse för ”slutsegern” och om den revolutionära aktiviteten i koloniområden och underutvecklade länder. Allt detta avspeglades i det nya ryska partiprogrammet, vilket brännmärkte såväl ”revisionismen” (främst representerad av Titos Jugoslavien) som ”dogmatismen” (den kinesiska kommunistiska ideologien). Krusjtjev fastslog sin tes, att kommunismens definitiva mål i världen kan uppnås utan nya krig, därför att kapitalismen förr eller senare är ”dömd till undergång” och enär det inte kan anses givet att den kommer att tillgripa krig mot revolutionens krafter. Det nya programmet korrigerade med tillbörlig reverens för marxismens lärofäder gamla trosartiklar — inför ett världsläge, som starkt betingades av kärnvapnens hot om allmän förintelse av de krigförandes länder vid en väpnad storkonflikt. Programmet hade också ett ord att säga beträffande den Marx-Engelska teorien om ”statens bortvittrande”. Det hette, att ”folkets gemensamma stat” måste bestå, tills kommunismen fullständigt segrat. Eller uttryckt i ickekommunistisk klartext: sovjetstatens maktmonopol skall och bör upprätthållas. Vid Moskvakongressen var Kina representerat av en delegation under ledning av premierminister Chou En-lai. Denne demonstrerade Pekings avvikande åsikter, närmast i anslutning till den s. k. albanska frågan. Det alltjämt ”stalinistiska” Albanien, som inte hade inbjudits till evenemanget i Kreml, anklagades av Krusjtjev skarpt för sitt framhärdande i en utdömd uppfattning. De albanska kommunistledarna Enver Hodja och Mehmet Shehu besvarade från Tirana häftigt de ryska attackerna. De fick vid själva kongressen stöd av Chou En-lai, som utan nämnande av namn beklagade ”ensidigt fördömande av ett broderparti” och öppet framvisande av tvister, till gagn blott för ”fienderna” i den kapitalistiska världen. Chou En-lai lämnade kongressen långt innan den slutade. I december avbröts på ryskt initiativ alla förbindelser mellan Sovjetunionen och Albanien — dock alltjämt utan att schismen med Peking utåt medfört några direkta politiska konsekvenser. Det stod dock mer än någonsin klart, att dvärgen Albanien talade med jätten Kinas röst. Såväl Moskva som Peking gjorde nu anspråk på tongivande inflytande. De kommunistiska partierna i olika länder började emellertid föra en trevande intern debatt under slagordet ”polycentrism” — den kommunistiska världen kunde utbilda flera centra (sedan länge fanns ju också det jugoslaviska). Vid Krusjtjevs fortsatta uppgörelse med stalinismen — denna gång inför öppen ridå — och med den ryska s. k. antipartigruppen, främst Molotov och Malenkov, uppvisades som vanligt en rikedom av termer som ”personkult”, ”sekterism” och ”dogmatism”. Men bakom strömmen av ord och tillmålen framträdde med ökad tydlighet konturerna av den maktkamp som pågått ända sedan Stalins död. Hårt ansatt av sina vedersakare 1957 hade Krusjtjev lyckats mobilisera en majoritet i centralkommittén, men medtävlarna om makten hade inte helt givit upp. Man erfor nu bl. a., att Molotov — ”förvisad” till posten som rysk representant 21 321