vid Internationella atomenergiorganet i Wien — kort före kongressen hade skickat brev till centralkommittén med anklagelser mot Krusj-tjev för ”revisionism och pacifism”. Efter kongressen återvände Molotov under dunkla omständigheter till Moskva. För att definitivt bryta det inflytande Stalin ännu åtta år efter sin död kunde ha över Sovjet unionens folk flyttades på beslut av kongressen despotens stoft från mausoleet vid Röda torget till en enkel grav vid Kremlmuren. Denna de-graderingsakt avsåg måhända också att beröva stalinisterna i ”antipartigruppen” den sanktion för sin uppfattning som de alltjämt hade kunnat finna i Lenins och Stalins gemensamma monumentala gravbyggnad. Västtyskt val i Berlinkrisens skugga Västtyskland gick till val den 17 september — mitt under Berlinkrisen. Såväl regerings-sidan som oppositionspartierna hade ursprungligen ställt in sig på en valstrid om de ekonomiska frågorna och socialpolitiken. Socialdemokratiska partiet (SPD) hade förberett sin uppmarsch redan 1959 med antagandet av ett nytt partiprogram, som avskrivit den ortodoxa marxismen i överensstämmelse med partiets utveckling efter andra världskriget. SPD hade vidare 1960 svängt om i fråga om utrikespolitiken och försvaret. Det hade i huvudsak accepterat Västtysklands allianspolitik inom ramen för Nato och likaså uppbyggandet av försvaret. Senare samma år hade socialdemokraterna på sin partikongress antagit riktlinjer för den kommande valkampanjen och lagt huvudvikten vid nya socialpolitiska reformer. De hade dock inte kunnat uppställa något verkligt slagkraftigt Kraftiga säkerhetsåtgärder vidtogs i Alger inför treårsdagen i maj av kuppen som förde de Gaulle till makten. Bilden visar beväpnade vakter med stridsvagnar i bakgrunden. alternativ till den 12-åriga Adenauerregimens politik, som vid 1957 års val hade förskaffat förbundskanslerns parti, Kristligt demokratiska unionen (CDU) och dess systerparti i Bayern (CSU), absolut majoritet. Inför 1961 års val syntes därför CDU/CSU ha en ganska lätt uppgift — under parollen ”Säkerhet också i morgon” utlovades sund ekonomi, god levnadsstandard och en fast utrikespolitik förankrad i västalliansen. Själva striden fick dock en annan karaktär än Adenauer och hans motståndare tänkt sig. Scenförändringen kom i mitten av augusti genom tillspetsningen av Berlinkrisen. Det utrikespolitiska inslaget blev dominerande i valkampanjen, och i vida högre grad än man hade kunnat förutse kom den unge socialdemokratiske ledaren Willy Brandt, Västberlins överborgmästare och partiets kandidat till kanslers-posten, personligen i förgrunden. Han utkämpade en hård strid mot ”landsfadern” Adenauer. Resultatet av valet blev att CDU/CSU förlorade den absoluta majoriteten i förbundsdagen. Bakslaget drabbade egentligen CDU, medan CSU klarade sig ganska väl. Såväl socialdemokraterna som Fria demokratiska partiet (FDP) gjorde avsevärda vinster. CDU/CSU fick 242 mandat mot 270 vid 1957 års val. (1960 hade 9 representanter för Tyska partiet (DP) anslutit sig till CDU.) SPD inhöstade 190 mandat mot tidigare 169 och FDP 67 mot 41. FDP erbjöd redan under valnatten det borgerliga huvudpartiet en koalition men begärde i den första framgångsyran, att Adenauer skulle lämna kanslersposten. Detta krav betydde i realiteten, att FDP ville se ekonomiministern Lud-wig Erhard som regeringschef. CDU/CSU kunde inte undvara den erbjudna koalitionen, men Adenauer manövrerade snabbt och skickligt för att bevara sin personliga ställning. Han tog kontakt med socialdemokraterna. Det var ett utpräglat taktiskt drag främst avsett att göra de övriga partierna osäkra. Adenauer lyckades också med detta och säkrade initiativet. Även Erhardfalangen inom CDU fann snart, att den ännu en gång hade underskattat 322