kanslerns vilja och förmåga att behålla ledningen. I början av oktober fick FDP-ledaren Erich Mende bekväma sig till att inleda förhandlingar med CDU-chefen. Kontakten ledde ganska snart till ett preliminärt koalitionsavtal, men därpå följde ett utdraget schackrande om de närmare villkoren. Det var också en tid ovisst, huruvida Adenauer kunde få erforderlig majoritet i förbundsdagen för återval som kansler. För första gången sedan sin tillkomst upplevde förbundsrepubliken en regelrätt regeringskris. Det slutliga koalitionskontraktet betydde, att ”der Alte” och hans parti visat stort tillmötesgående gentemot FDP i en rad personfrågor vid regeringsbildningen. Man hade också gjort en del socialpolitiska eftergifter för att tillfredsställa FDP:s konservativa element. Adenauer själv gav vissa föräkringar om att han skulle träda tillbaka innan hans nya 4-åriga mandat utgick. I den nya regeringen fick FDP-politiker fem poster. Utrikesminister Heinrich von Brentano hade efter påtryckningar från FDP begärt avsked redan i oktober. Han efterträddes av en annan CDU-man, förre inrikesministern Gerhard Schröder. Fria demokraterna hade ansett von Brentano alltför följsam gentemot Adenauer, men i allmänhet förutsåg man, att kanslern även i fortsättningen huvudsakligen skulle dirigera utrikespolitiken själv och hålla i stort sett konstant kurs. Till ny inrikesminister utnämndes H. Höcherl (CSU). H. Starke (FDP) blev finansminister efter F. Etzel (CSU). Erhard kvarstod som ekonomiminister, och försvarsministern F.-J. Strauss stannade också kvar på sin post. W. Stamberger (FDP) blev justitieminister efter F. Schäffer (CSU). Gruppledaren för CDU i för- Franska soldater på jakt efter vapen kontrollerar bilister i en stad i Algeriet. bundsdagen, H. Krone, blev minister utan portfölj (von Brentano utsågs till ny gruppledare, en befattning som han innehaft redan förut, innan han blev utrikesminister). Som chef för ett nyupprättat hälsovårdsministerium placerades E. Schwarzhaupt (CDU) — den första kvinnliga medlemmen av Bonnregeringen. Algerietkonflikten närmare en lösning En folkomröstning i januari visade, att majoriteten av den franska nationen stödde president de Gaulles Algerietpolitik och hoppades, att denna skulle leda till fred. Starka krafter inom den europeiska befolkningen i Algeriet motsatte sig däremot lika ihärdigt som någonsin en uppgörelse med nationaliströrelsen FLN, på grundval av de Gaulles löfte om självbestämmanderätt för algerierna. Dessa motståndare hade anhängare och sympatisörer i armén, i förvaltningen och i vissa konservativa kretsar inom Frankrike. Under sådana omständigheter var den franske statschefen fortfarande nödsakad att manövrera försiktigt på två ”fronter” — såväl gentemot FLN som mot alla dem, som alltjämt krävde, att Algeriet skulle bevaras som en del av Frankrike (”Algérie Frangaise”). I april gjorde militära grupper med generalerna Challe, Jouhaud, Salan och Zeller i spetsen revolt i Algeriet mot de Gaulles politik. Under ett par dygn syntes man i Paris rentav befara ett försök av upprorsmännen att slå till med fallskärmsjägarförband i själva Frankrike, men kuppen i Algeriet misslyckades efter några dagar. Flera av de huvudansvariga fick stränga straff, men många andra gick under jorden. Till dem hörde general Salan, som senare blev ledare för en ny fransk ultranationalistisk kamprörelse, den s. k. hemliga arméorganisationen OAS. 323