Sjuårsdagen av upproret i Algeriet firades av muhammedanerna med stora demonstrationer. President de Gaulle hade före aprilkuppen tagit ny kontakt med den provisoriska algeriska regeringen (se SvD Å. 1960, sid. 351) och kommit överens med denna om att hålla en freds-konferens i Évian-les-Bains vid Genèvesjön. Dessa öppna förhandlingar kunde av olika skäl inte inledes förrän den 20 maj. En av orsakerna till dröjsmålet var att de Gaulle offentligt hade antytt, att Frankrike eventuellt skulle kunna se sig nödsakat att vidtaga en uppdelning av Algeriet, varvid kustregionen skulle förbehållas den franska befolkningen och samarbetsvilliga museimaner. FLN-regeringen hade också tagit illa upp att franska regeringen beslutat att parallellt med förhandlingarna i Évian ”konsultera” andra kretsar inom Algeriet. Att fredskonferensen över huvud taget kom till stånd trots de starka motsättningarna kunde i betydande grad tillskrivas det förhållandet att Tunisiens president spelat en roll som förmedlare. Omedelbart före öppnandet av Évian-konfe-rensen proklamerade de Gaulle ensidigt en månads vapenvila i Algeriet. Även detta drag väckte irritation hos motparten, som ständigt hade vägrat att skilja ut frågan om eld upphör från det övriga problemkomplexet och som nu ansåg, att de Gaulle på visst sätt hade gjort just detta i en överrumplande form. Menings-skiljaktigheterna om villkoren för en fredsuppgörelse kunde inte övervinnas på någon väsentlig punkt, och i mitten av juni avbröts underhandlingarna på franskt initiativ. FLN-regeringen hade gjort anspråk på att bli erkänd som fullt representativ för det algeriska folket, och den hade krävt att Algeriets självständighet först och främst skulle betygas. President de Gaulle å andra sidan hoppades fortfarande på en nära samverkan mellan Frankrike och ett Algeriet under egen regering, och han ville i första hand få villkoren för en sådan samlevnad klarlagda. Som en speciell tvistefråga tillkom problemet om Saharas framtida ställning. Här gällde det betydande franska ekonomiska intressen, framför allt oljetillgångarna i öknen. En ny förhandlingsomgång, som började den 20 juli i Lugrin nära Évian, avbröts redan efter en vecka, denna gång på initiativ av den algeriska parten. Läget hade nu ytterligare försvårats och komplicerats av en allvarlig konflikt mellan Frankrike och Tunisien. President Bourguiba hade ånyo framfört sina krav på att Frankrike skulle utrymma flottbasen Bizerte, och då franska regeringen ställt sig avvisande, hade han gjort ett försök att blockera basens vägförbindelser. Fransmännen hade gått till 324