motaktion med vapenmakt. På uppmaning av säkerhetsrådet blåstes visserligen snart eld upphör vid Bizerte, men styrkorna på ömse sidor stod länge kvar i sina stridsställningar. Krisen föranledde ett besök i Tunisien av generalsekreterare Hammarskjöld och en urtima session i generalförsamlingen. I september träffade dock Frankrike och Tunisien efter bilaterala förhandlingar en provisorisk uppgörelse. De franska och tunisiska styrkorna återgick till sina utgångspositioner, och fångar utväxlades. Senare inleddes sonderande överläggningar om ett avtal, som skulle ge Frankrike rätt att för en viss tid alltjämt förfoga över Bizerte. Under tiden hade nya män övertagit den högsta ledningen inom FLN. Ferhat Abbas hade nödgats träda tillbaka. Som chef för den provisoriska regeringen stod nu Youssef ben Khedda, assisterad av nationalister, som till skillnad från Ferhat Abbas redan vid upprorets utbrott 1954 deltagit aktivt i kampen mot fransmännen. Youssef ben Kheddas regering avskrev likväl inte förhandlingspolitiken, och en serie hemliga överläggningar med Frankrike under höstmånaderna ledde till ett visst närmande i viktiga frågor, även den som gällde Saharas status. De hemliga underhandlingarna gick också in på problemet angående FLN:s medverkan inom ett provisoriskt exekutivorgan i Algeriet under en övergångsperiod fram till en folkomröstning. Vidare diskuterade man de garantier som skulle ges åt den europeiska befolkningen i Algeriet. Frankrike började dra tillbaka en del av trupperna från Algeriet, och i ett nyårsbudskap i radio-TV den 29 december förklarade president de Gaulle, att ytterligare stora styrkor skulle tas hem i början av 1962. Vid årsskiftet syntes huvudproblemet vara hur de Gaulle skulle kunna genomtrumfa en fredsöverenskom-melse med FLN gentemot OAS och andra antagonister. Motståndarna till ett fritt Algeriet hade skärpt sin aktivitet genom terror, bombsprängningar och sabotage. Ett attentatsförsök mot de Gaulle i september hade visat, att de inte skydde några medel. Allvarliga konflikter i Afrika Under 1961 nådde nationalismens våg i Afrika även Portugals besittningar. I februari utbröt i Angola oroligheter, som snart förvärrades och ledde till öppet krig mellan de portugisiska kolonialtrupperna och afrikanska gerillastyrkor. Striderna utkämpades huvudsakligen i norra delen av landet, där upprorsmännen fick hjälp från Kongo. Tiotusentals afrikaner flydde från Angola till Kongo. Förenta nationerna tog upp konflikten till behandling såväl i säkerhetsrådet som i generalförsamlingen. Portugal uppmanades att tillmötesgå berättigade krav från afrikanerna och genomföra snabba reformer, men Salazars diktaturregim i Lissabon vägrade att rätta sig efter admonitio-nerna. Den vidhöll sin ståndpunkt att besittningarna i Afrika utgjorde integrerande delar av moderlandet och att den var fullt berättigad att slå ned upproret med alla tillgängliga medel. De förstärkta portugisiska trupperna lyckades efter flera månaders aktion bemästra läget. På hösten hölls ”allmänna val” i Portugal; regeringen vann en seger, vilken var på förhand given, sedan oppositionen hade dragit tillbaka alla sina kandidater som protest mot valsystemet. Salazar hade emellertid också fördel av att folkmajoriteten i Portugal uppfattade ”pacificeringsaktio-nen” i Angola som försvar av nationella intressen. Denna stämning i Portugal fick ny näring, då Indien i december annekterade de portugisiska besittningarna Goa, Damäo och Diu på indiska västkusten. Indien genomförde sin militära aktion trots upprepade vädjanden från USA och Storbritannien till premierminister Nehru att i stället försöka lösa den fleråriga konflikten med Portugal om de tre kolonierna genom förhandlingar. Även FN:s nye generalsekreterare U Thant uppmanade bägge parterna att förhandla, men då saken debatterades i säkerhetsrådet inlade Sovjetunionen veto mot ett västmaktsförslag om omedelbart eld upphör och tillbakadragande av de indiska trupperna. Flertalet afro-asiatiska stater stödde Indien, och angreppet fick passera som ett fullbordat faktum utan att generalförsamlingen tog befattning med frågan. På västmaktshåll vållade Goa-affären och FN:s passivitet allvarliga betänkligheter; i synnerhet brittiska regeringen uttalade oro för följderna av ett prejudikat i strid med FN-stadgan, vilket syntes innebära, att krig var tillåtet, om det gällde ”befrielse från kolonialism”. Den officiella brittiska reaktionen hade förutom de allmänna, principiella motiven också speciella orsaker. Den avspeglade bekymmer för utvecklingen i delar av Afrika, där Storbritannien hade ställts inför ytterst komplicerade problem. Det gällde särskilt Federationen Rhodesia och Nyasaland, som hotades av upplösning till följd av motsättningar mellan den politiskt förhärskande europeiska befolkningen i Sydrhodesia och de afrikanska nationalisterna. 325