men han tog hastigt tillbaka sitt beslut, sedan det blivit uppenbart att upproret fått spridning över större delen av Syrien. Syriernas separation var ett mycket hårt slag för Nasser, som hade hoppats att genom bildandet av Förenade arabrepubliken 1958 efter hand kunna realisera högtflygande planer på ett storarabiskt välde. Splittringstendenserna inom arabvärlden hade dock ännu en gång visat sig vara starkare än enhetssträvandena. Kungariket Jemen associerades 1958 med Förenade arabrepubliken, men denna anknytning fick aldrig någon nämnvärd praktisk betydelse. Vid samma tid gick Irak och Jordanien samman i ett förbund benämnt Arabfederationen, men denna rämnade, då general Kassem några månader senare genomförde en revolution i Irak med ett relativt radikalt socialt program. Samma socialekonomiska sprängstoff bidrog omvänt till unionsbrottet Damaskus—Kairo. Nasser hade till en början gått fram i försiktiga etapper vid sitt försök att bilda en verklig politisk och ekonomisk gemenskap mellan Egypten och Syrien. Men senare hade han slagit in på en djärvare kurs. Han hade börjat genomföra ekonomiska och sociala reformer i bägge unionsländerna och hade centraliserat all makt till Kairo. Denna politik hade stött på patrull hos jordägare, företagare och affärsmän i Syrien, och inom armén och förvaltningen hade starkt missnöje uppstått till följd av att egyptier i regel hade fått företräde vid högre utnämningar. I den nya Damaskusregeringen var det konservativa inslaget dominerande. Syrien återinträdde som självständig medlem av FN. I december upplöste Nasser unionen med Jemen. Konferens i Geneve om Laoskonflikten Inbördeskriget i Laos hotade i början av 1961 att leda till en allvarlig internationell kris. Den av USA stödda regering som hade bildats i södra delen av landet under ledning av prins Boun Oum och generalen Phoumi Nosavan i slutet av 1960 var i ett beträngt läge. Dess styrkor hade visserligen lyckats hålla de större städerna, men den kommunistorienterade Pathet Lao-rörelsen hade fått vapen och förråd från Sovjetunionen och hade från sina baser i norr gjort betydande framryckningar. Ungefär hälften av landet var nu i rebellernas händer. Under årets första månader pågick ett diplomatiskt meningsutbyte om Laos mellan stormakterna, närmast mellan Storbritannien och Sovjetunionen i deras egenskap av ordförandestater vid 1954 års konferens i Geneve om Indokina. Kontakten visade, att ryssarna var intresserade av att åtminstone tills vidare begränsa konflikten. Denna gällde ett område, som icke ägde vital betydelse för Sovjetunionen, och ett fortsatt, kanske utvidgat krig skulle kunna leda till ett ökande av det kinesiska snarare än det ryska inflytandet i sydöstra Asien. Moskva bedrev likväl en förhalningstaktik i det politiska spelet, tills Pathet Lao-styrkorna hade fått tillfälle bygga upp en mycket stark position. Den 23 mars framlade brittiska regeringen i en not till Moskva förslag till en lösning av konflikten. Huvudpunkterna i denna plan var: 1) Storbritannien och Sovjetunionen skulle gemensamt vädja till de stridande parterna i Laos om eld upphör. 2) Om man fick tillfredsställande svar, skulle man inkalla den förpuppade inter nationella kontrollkommissionen för Laos, bestående av representanter för Indien, Kanada och Polen, närmast med uppdrag att se till att vapenvilan respekterades. 3) Därefter skulle man inkalla en internationell konferens om Laos. Tanken på att återuppliva den gamla kontrollkommissionen hade redan tidigare framkastats av Moskva, som också hade föreslagit att Mamoun Kuzbari, premierminister i den nya syriska regering som bildades efter revolten mot Egypten. 327