och hr Hedlunds bedömningar av vad som krävdes av budgeten. Beträffande handelsmarknaderna efterlyste hrr Heckscher och Ohlin positiva åtgärder för att inför omvärlden klargöra Sveriges inställning, vartill från regeringshåll invändes, att det fanns endast begränsade möjligheter för en sådan upplysningskampanj, så länge man inte visste vilket avtal Sverige skulle erbjudas. Hr Heckscher kom också in på försvaret och uttalade önskemål om god beredskap i totalförsvaret samt snabbare utbyggnad av civilförsvaret med en bifogad anmärkning att enighet om försvaret inte kan upprätthållas till vilket pris som helst. Utrikesminister Östen Undén tillbakavisade i ett anförande påståenden att den svenska insatsen i Kongo var riktad mot Belgien och betecknade ryktena om de svenska FN-soldater-nas uppträdande i Kongo såsom illvilliga och stridande mot de egna informationerna från Kongo. Han fastslog också, att Sverige inte var ansvarigt för den svenska bataljonens operationer i Kongo. Remissdebatten fick i pressen betyget ”sordinerad” — Sydsvenska Dagbladet (h) — eller t. o. m. ”meningslös” — Dala-Demokraten (s) — medan Skånska Dagbladet (cp) kallade den ”tam men saklig” och tilläde, att det inte kommit fram ”några skarpare principiella motsättningar mellan oppositionen och regeringen om finansministerns statsverksproposition”. Det föreföll emellertid råda delade meningar om hur många partier som borde räknas till oppositionen. SvD noterade, att inga hårda ord växlades mellan högem och folkpartiet, och Eskilstuna-Kuriren (fp) kompletterade med att oppositionen förstärkts kvalitativt ”tack vare att hr Hedlund avsöndrat sig själv”. Ny Tid (s) skrev, att hr Hedlund med visst fog kunde ”anklagas för att bryta oppositionsfron-ten”. Marknadsfrågan blev uppmärksammad, bl. a. i SvD, som tog upp oppositionsledarnas påpekande att ”det blåser kyliga vindar”, medan Dagens Nyheter (fp) talade om ”det allvarliga perspektiv som marknadsfrågan skapat för Sveriges del”. Snabbutbildning Ecklesiastikminister Ragnar Edenmans förslag om snabbutbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid de tekniska läroverken godkändes i första kammaren med 107 röster mot 21 (4 avstod och 19 var frånvarande) och i andra med 154 röster mot 37 (6 avstod och 35 var frånvarande). Debatterna blev emellertid hårda, och förslagsställaren anklagades bl. a. för att ha satt riksdagens prövningsrätt ur spel, eftersom utbildningen börjat redan den 1 februari vid Tekniska högskolan i Stockholm och riksdagen behandlade ärendet i mitten av månaden. Förslaget gick ut på att ingenjörerna under utbildningstiden skulle få 650 kronor i månaden förutom möjlighet att låna 650 kronor i månaden, en skuld som skulle vara ränte- och amorteringsfri under studietiden. Kritikerna framhöll, att man nu tillämpade en helt ny princip i fråga om studiehjälp åt högskolestu-derande. Vidare befarades att utbildningen skulle innebära en standardsänkning. Vid behandlingen i statsutskottet hade högern reserverat sig för avslag, och dessutom motionerade både högermedlemmar och socialdemokrater mot den nya utbildningsformen. I den under riksdagsbehandlingen framförda kritiken förekom också instämmanden från folkpartihåll. Det var emellertid inte mycket att göra åt saken, eftersom riksdagen kommit i efterhand. Hr Edenman utlovade dock en ny utredning i samarbete med arbetsmarknadens organisationer. Oenighet om större kommuner Riksdagsbehandlingen av inrikesminister Rune Johanssons proposition om ny kommunindelning med omkring 8 000 invånare år 1975 som riktmärke överflyttades som bekant till vårsessionen 1962. Förslaget blev riksdagens första större ärende. Propositionen, vars syfte angavs vara att skapa förutsättningar för en god service, beräknades minska antalet kommuner från 1 000 till omkring 300. Förslaget betonade frivilligheten, och det gick i korthet ut på att länsstyrelserna efter samråd med berörda myndigheter skulle upprätta indelningsplaner, som sedan skulle fastställas av regeringen. Inrikesministern räknade också med att länsstyrelser och kommuner skulle ta initiativ till samarbetsnämnder — dock icke obligatoriska —, och senast den 31 december 1962 skulle länsstyrelserna överlämna sina planer. När man så småningom sett resultaten av försöken att få fram större kommuner — uppbyggda kring centralorter och omfattande näringsgeografiskt enhetliga områden — skulle inrikesministern avlägga rapport till 1967 års riksdag. 87