över handeln och att avstå från egendoms-beslag som riktas mot tredje land. Beträffande institutionsfrågorna begärdes arrangemang som ”säkerställer både Gemenskapens integritet och den associerade statens identitet”. Från svenskt håll utgick man vidare ifrån att ett associa-tionsråd skulle bildas och man sade sig kunna godta skiljedomsförfarande eller majoritetsbeslut av ett organ med noga definierad befogenhet. Uppsägningsrätten låg i dess krav. Från EEC:s sida gjordes inga kommentarer. I det av de hektiska förhandlingarna med britterna ”slutkörda” ministerrådet ingick vid den svenska presentationen endast en minister, Luxemburgs utrikesminister Schaus. Den fungerande ordföranden, italienaren Colombo, hade till följd av politiska angelägenheter i Rom tvingats resa hem. Som ordförande ersattes han enligt statuterna av statssekreterare Russo i det italienska utrikesdepartementet. EEC och valet I valrörelsen inför andrakammarvalet intog frågan om Sveriges förhållande till EEC en framträdande plats. Huvudtemat från regeringens sida var att Sveriges neutralitet inte fick misstänkliggöras, medan högerpartiet främst krävde ”Ja till Europa”. Till de uppmärksammade inslagen i valrörelsens slutskede hörde den ”stridsskrift” mot EEC, som utgavs av tre socialdemokrater, professor Gunnar Myrdal, LO-ekonomen Tord Ekström samt redaktör Roland Pålsson. Någon kraftigare effekt fick den emellertid inte. Vid en valdebatt i Hälsingborg mellan högerledaren Gunnar Heck- scher och statsminister Erlander begärde den förstnämnde besked om regeringschefens syn på den Myrdalska skriften. Statsministern förklarade då, att professor Myrdal gjort en ”jättemiss”, när han utgick ifrån att regeringen skulle kunna tänkas acceptera en association ”som kränker vår neutralitet”. I ett valföredrag i Norrköping dagarna före valdagen förklarade sedan professor Myrdal, att han litade på regeringen och att den inte skulle ge upp näringspolitiska intressen eller neutraliteten. Senare började regeringen publicera Malmfors-delega-tionens utredningar om Sverige och EEC. Londondeklarationen Under höstmånaderna tilldrog sig ett förslag på tjänstemannaplanet inom EEC-kommissio-nen, som gick ut på att endast Storbritannien skulle bli medlemsland och övriga EEC-stater sättas i karantän under några år, ett stort intresse. Särskilt från dansk och norsk sida underströks, att de två länderna redan befann sig i förhandlingsposition i Bryssel. Vid Eftas ministerråd i Oslo i november konstaterades också, att någon ändring beträffande förhandlingarna för de två länderna icke ägt rum. Detta underströks även av att framträdandena inför ministerrådet i Bryssel ägde rum från både dansk och norsk sida. Inför Eftamötet i Oslo tillvann sig den s. k. Londondeklarationen stort intresse. Enligt denna förbinder sig varje sjustatsland att inte inträda i EEC förrän samtliga Eftastater fått sin legitima anknytning ordnad. I den slutliga resolutionen från ministerrådets möte underströks solidaritetsförklaringen liksom att förhandlingarna i Bryssel bör drivas med den målsättningen, att samtliga Eftaländer från samma dag skall kunna delta i en integrerad marknad. Emellertid är det uppenbart, att man inom Eftaländerna inte har någon gemensam tolkning eller rättare sagt någon tolkning alls av vad begreppet ”legitima intressen” innebär. Inför 1963 I ett uttalande för Svenska Dagbladet vid årsskiftet konstaterade handelsminister Lange, att även om svårigheterna för Sveriges del, när det gäller EEC, alltjämt måste bedömas som stora, så har dock en ”påtaglig” förbättring ägt rum när det gäller möjligheterna att åstadkomma ett tillfredsställande arrangemang för Sveriges del. Initiativet låg emellertid hos EEC, men det fanns förhoppningar om att Sverige ”kring påsken” 1963 skulle få tillfälle att åter framträda i Bryssel. Något formellt EEC-beslut fanns dock inte, och det betecknades som ytterligt ovisst huruvida det kunde bii fråga om förhandlingsstart. Oavsett detta välkomnades dock ett tillfälle att klarlägga begreppen bl. a. kring de neutralas krav på upp-sägningsrätt i ett associationsavtal, vilket enligt hr Lange var till båda parters förmån. 144