Både USA och England presenterade under 1962 en ny typ av jetplan, för korta distanser och med tre jetmotorer. Bilden visar en av de brittiska maskinerna, Trident. kunna genomföras. Erfarenheter från konstruktion av militära överljudsplan fanns visserligen men kunde utnyttjas endast i begränsad utsträckning. Dessutom blev det alltmer uppenbart att världsmarknaden inte kunde ge plats för mer än högst två konstruktioner av civila överljudsflygplan — den sammanlagda avsättningen, omfattande även 1970-talet, beräknades till högst 600 flygplan. Eftersom de franska och brittiska konstruktörerna räknade med konkurrens från åtminstone ett amerikanskt projekt i denna klass beslöt man, för att undvika en konkurrens som oundvikligen skulle leda till väldiga förluster för bägge ländernas flygindustrier, att slå samman resurserna. ”Concorde” — namnet var inte officiellt godkänt av bägge parter men stod sig året ut i avvaktan på ett namnförslag som klingade både franskt och brittiskt — skulle bl. a., enligt de planer som offentliggjordes 1962, få brittiska motorer av märket Rolls Royce. Enligt dessa planer skulle vidare konstruktions- och utvecklingskostnaderna bli omkring 2,5 miljarder kr. men priset per flygplan trots detta relativt lågt, 40—-45 milj. kr. (d. v. s. 10— 15 milj, högre än priset för de största typerna av jetdrivna långlinjemaskiner av underljuds-typ). Driftskostnaderna skulle vidare, förklarades det, inte bli högre än för de konventionella jetplanen. ”Concorde” visade sig rent utseendemässigt vara en för civila förhållanden unik konstruktion, en s. k. deltavinge, d. v. s. ett flygplan med ett triangelformat vingplan med fena, men utan stabilisator, och med fyra jetmotorer i ”lådor” under vingplanet. Det kabinarrangemang som presenterades efter det att samarbetsplanerna godkänts, först i Paris och några veckor senare även i London, upptog 25 rader stolar med fyra stolar i varje rad, d. v. s. plats för exakt 100 passagerare. Tiden för den första provflygningen uppgavs till ”någon gång under 1966”, med inledande av serieproduktion tre år senare. År 1970 skulle de första planen sättas i trafik. Enligt franska beräkningar skulle man kunna sälja 130 överljudsplan under tiden till och med 1975. Bland de bolag man räknade med i första hand skulle beställa ”Concorde” återfanns, givetvis, det franska Air France och det brittiska BOAC, vilka bägge även tidigare dirigerats att stödja det egna landets flygindustri. Men intresse från amerikanskt håll ansågs inte uteslutet, även om man tvangs räkna med att den amerikanska flygindustrien genom ett samarbete liknande det fransk-brittiska, men mellan stora flygkoncerner inom USA, skulle komma att presentera ett eget överljudsprojekt. Den franska flygindustrien, som under 1962 ytterligare accelererade sin mycket uppmärksammade internationella frammarsch, presente 202