tjänstemän en extra favör: deras generella till-lägg blev nämligen 4,5 procent mot 3,5 procent för männen. Även män över 45 år fick för 1962 ett extra generellt lönetillägg om 2 procent. Utöver de generella höjningarna skall individuella ålders- och kvalifikationstillägg utgå. Genomsnittliga lönehöjningen för industriens tjänstemän kan därför under 1962 uppskattas till dryga 8 procent. Det nya semesteravtalet gäller till den 1 januari 1967. Fr. o. m. 1964 påverkas semesterns längd varken av dyrort eller tjänstemannens ålder. Samtliga industritjänstemän skall sistnämnda år ha minst 24 dagars semester. Redan 1963 skulle emellertid tjänstemän som den 31 december 1962 hade en månadslön om för män lägst 2 400 kr. och för kvinnor lägst 2 050 kr. ha 27 dagars semester. Och samma år skulle 30 dagars semester utgå till tjänstemän, som vid årsskiftet 1961/62 hade en månadslön om lägst 3 700 kr. för männen och lägst 3 150 kr. för kvinnorna. Slutligen innehöll det nya avtalet bestämmelser om bättre kompensation för övertidsarbete och bättre sjuklöner för tjänstemän som bytt anställning. Förhandlingar skulle föras mellan SAF och SIF om allmän tillämpning av principen lika lön för likvärdigt arbete samt om möjligheterna att stärka anställningstryggheten. En liknande uppgörelse som den med SIF träffade SAF samtidigt med Sveriges arbetsledareförbund. De generella tilläggen, kvalifikations- och ålderstilläggen beräknas ha höjt arbetsledarnas löner under 1962 med i genomsnitt 8,3 procent. Även på det statliga området slog SAF—LO-avtalet igenom med full styrka. Den 17 april träffade civilministern preliminär överenskommelse med statstjänstemännens huvudorganisationer om löner och pensioner för åren 1962 och 1963, en uppgörelse som senare godtogs av regering och riksdag. Sedan tjänstemännen tillerkänts kompensation för ATP samt för löneeftersläpning i relation till industriarbetarna fastställdes deras generella lönetillägg för 1962 till 6,5 procent och för 1963 till 3,5 procent. Löneplan A utbyggdes med en ny lönegrad, A 27, och i anslutning därtill uppräknades lönerna på B-pla-nen så att avståndet mellan löneplan A och löneplan B bibehålies. Löneplan B gäller för alla statens chefstjänstemän fr. o. m. byråcheferna — och dessa fick alltså nu ett extra lönetillägg om cirka 5 procent. Deras löner steg alltså totalt på två år (1962—63) med 15 procent medan övriga grupper fick totalt 10 procent. Skogsarbetarnas ordförande Charles Winroth (stående) tillsammans med medlarna, landshövdingarna Per Westling och Allan Nordenstam, vid en första intern sondering. Vidare infördes en grupplivförsäkring för alla statstjänstemän efter samma mönster som SAF och LO kommit överens om för industriens arbetare. Och över 100 000 statstjänstemän — alltså en tredjedel av hela styrkan — fick lönegrads-uppflyttning, vilket för dem betydde en extra generell löneökning med 5 procent. Liksom chefstjänstemännen kom de alltså upp i 15 procents löneökning på två år. Uppgörelsen medförde att statens löneutgifter ökade med 15 procent. Sedan följde en lång rad uppgörelser på det kommunala fältet efter i stort sett samma mönster som uppgörelsen mellan staten och statstjänstemännens huvudorganisationer. Den 13 maj träffade Stadsförbundet och Landskommunernas förbund uppgörelse med 43 000 kommunala tjänstemän om lönevillkoren för 1962—63. I huvudsak fick de samma villkor som tidigare statstjänstemännen, d. v. s. generella lönehöjningar med 6,5 procent år 1962 och 3,5 procent för 1963. Grovt räknat var tredje kommunaltjänsteman i städer och landskommuner fick lönegrads-uppflyttning med en till två lönegrader. Bland de uppflyttade märks skoltandsköterskor, hemvårdarinnor, skrivbiträden, arbetsledare, biblio 207