jarder mot 14,2 miljarder 1961. Ökningen föll helt på verkstadsprodukter och andra bearbetade varor, medan exportvärdena för trävaror, massa och malm på grund av bl. a. minskade leveranser till den brittiska marknaden blev något lägre än tidigare. Importen som stagnerat under 1961 steg med närmare 1 miljard till drygt 16 miljarder. Liksom på exportsidan hänförde sig ökningen i första hand till maskiner och transportmedel. Uppgången i bilimporten blev dock relativt liten. Andra ökningar redovisas för frukt och köksväxter, flytande bränslen, kemikalier och textilprodukter. För 1962 blev handelsbalansens negativa saldo något större än föregående år (992 milj, kr. mot 953 milj. kr.). Då samtidigt sjöfarts- nettot uppskattades till ungefär samma belopp som under 1961 (+ 1 400 milj, kr.) och det negativa nettot av ”övriga tjänster” beräknades ha blivit större än tidigare (—500 milj. kr. mot —360 milj. kr. 1961), innebar detta en något försämrad bytesbalans. Sammanställes ovan angivna siffror skulle bytesbalansens saldo ha stannat på —92 milj. kr. jämfört med +67 milj. kr. för 1961. Valutareserven ökade emellertid under året med 571 milj. kr. till 4 361 milj. kr. Kända och särskilt okända poster på kapitalbalansen, bland vilka senare ju den s. k. förskjutnings-posten intar en dominerande plats, bör därför ha givit ett positivt netto om 663 milj. kr. jämfört med + 866 milj. kr. föregående år. Statsfinanserna Efter de senaste årens strama budgetpolitik aviserade finansministern i sin ”kompletterings-proposition” på våren 1962 en uppmjukning. Avsikten var att en omsvängning skulle ske från ett beräknat överskott på totalbudgeten för budgetåret 1961/62 om 200 milj. kr. till ett underskott för 1962/63 om 700 milj. kr. Det definitiva utfallet för budgetåret 1961/62 resulterade emellertid i ett så stort överskott som 527 milj. kr. Samtidigt visade i slutet av 1962 framlagt prognosmaterial att utvecklingen för det löpande budgetåret knappast tagit den vändning man tänkt sig. Underskottet i 1962/63 års budget såg sålunda ut att bli endast omkring hälften så stort som enligt de under våren framlagda kalkylerna. Man kunde också konstatera att det kassamässiga överskottet på totalbudgeten för 1962 skulle bli stort (cirka 600 milj. kr. mot 496 milj, för 1961). Förklaringen till överskotten under 1962 låg, liksom tidigare, i en kraftig ökning av inkomst underlaget. Det bör kanske i detta sammanhang nämnas, att försämringen i företagens vinstutveckling kan ha spelat endast en underordnad roll, då deras andel i det samlade skatteunderlaget är relativt obetydlig (endast 6 procent av det totala skatteunderlaget om 43,5 miljarder kr. beräknades under 1962 ha utgjorts av bolagens taxerade inkomster). Utgifterna på driftsbudgeten steg under budgetåret 1961/62 med drygt 1,1 miljard kr. till nästan jämnt 16 miljarder. Härav svarade socialdepartementet för 4,5 miljarder, försvaret för 3,1 och ecklesiastikdepartementet för 2,2. På grund av bl. a. ökade transfereringsutgifter (förbättrade folkpensioner samt höjda barn-och studiebidrag) beräknade man i 1963 års statsverksproposition att driftsutgifterna under budgetåret 1962/63 skulle komma att stiga med drygt 2,6 miljarder kr. till 18,6 miljarder. Statsskulden sjönk under 1962 med 1 087 milj. kr. till 21,3 miljarder kr. Nytt kreditmarknadsläge Inför farhågorna för en nedgång i sysselsättningen under vintern 1962/63 frångicks såsom tidigare antytts den restriktiva kreditpolitiken. Omläggningen markerades av två diskontosänkningar på vardera 0,5 procent den 6 april och den 8 juni. I anslutning till den förra avskaffades också den extra ränta på 9 procent som tidigare utgått för den del av bankernas dags-upplåning i riksbanken som översteg halva deras kapital. Av bankerna tolkades detta så att det inte längre var ”straffbart” att låna ut pengar så länge de av riksbanken senast i november 1961 rekommenderade likviditetskvoterna uppfylldes. Till det lättare kreditläget bidrog inte minst ett fortsatt valutainflöde. Valutareserven steg sålunda med 674 milj. kr. fram till utgången av augusti, då ett toppläge nåddes. Av stor betydelse var även att staten avstod från att dra in pengar från marknaden utanför bankerna som skett under 1960 och 1961. De ganska fåtaliga nyemissionerna av statslån placerades i stället till största delen i bankerna vilkas likviditet förstärktes i motsvarande mån. Till ökningen i penningtillgången bidrog vidare frisläppandet av medel ur investeringsfonderna. Den expansiva penningpolitiken reflekterades i en kraftig ökning av särskilt affärsbankernas inlåning. Totalt steg denna med inte mindre än 2 665 milj. kr. (13,7 procent mot 4,8 procent 1961) till drygt 22 miljarder kr. Inlåningsökningen, som helt föll på den högräntebärande 250