Palmiro Togliatti, den italienske kommunistledaren, talar vid partikongressen i Rom i december och gör häftiga attacker mot Kina. 1 bakgrunden Lenins porträtt. det, först provocerat imperialisterna och sedan bönfallit om fred på bekostnad av det revolutionära folket. Krusjtjev försvarade själv öppet sin politik under Kubakrisen. Det skedde främst i samband med firandet av bolsjevikrevolutionens 45-årsminne i november samt i ett tal inför Högsta sovjet i december. Han betecknade överenskommelsen med USA om bortförandet av raketer och bombplan från Kuba som ”en seger för förnuftet”. Dessa vapen hade placerats på Kuba för att skydda Castroregimen mot ett amerikanskt angrepp, och de hade fyllt sin uppgift, sade Krusjtjev. Han deklarerade vidare, att Sovjetunionen konsekvent skall fortsätta att hylla och tillämpa den leninistiska principen om fredlig samexistens mellan stater med skilda ekonomisk-sociala system. Allude-rande på ett av kineserna ofta använt slagord yttrade Krusjtjev: ”De som säger att imperialismen är en papperstiger, de vet ändå att den tigern har kärnvapentänder”. Högsta sovjets session fick extra aktuell spets genom att den bevistades av marskalk Tito, just då på officiellt besök i Sovjetunionen. Peking hade omedelbart före Titos resa till Moskva ånyo angripit den jugoslaviske ledaren, men denne behandlades demonstrativt vänligt och aktningsfullt i Sovjetunionen. Av Krusjtjev själv fick han offentligt intyg på att Jugoslavien är ett socialistiskt land. Det fanns ännu motsättningar mellan Sovjetunionens och Jugoslaviens kommunistiska partier, sade Sovjetledaren, men ”vänsteropportunismen” hade blivit farligare för världskommunismen än ”högerrevisionis-men”, och Kreml skulle handla därefter. I oktober och november besökte de ryska vasallstaternas ledare i tur och ordning Moskva på Krusjtjevs kallelse. De överläggningar som då hölls omgavs med sekretess. Däremot blev en rad partikongresser utanför Sovjetunionen under hösten fullt öppet led i den kommunistiska världens interna stridigheter i den ryskkinesiska fejdens tecken. Sofia, Budapest och Prag samt likaså det kommunistiska partiet i Italien tog härvid ställning för Moskva. Under 1962 var Sovjetunionens ledning också starkt upptagen av interna problem, särskilt på det ekonomiska området. Trots många tidigare försök att effektivera agrarproduktionen hade jordbruket förblivit den svagaste sektorn i Sovjetekonomien. Nu vidtogs en rad nya åtgärder för att råda bot på bristerna. Särskild uppmärksamhet väckte ett möte med partiets centralkommitté i Moskva i november. Här framlades och godkändes planer på en vittgående omorganisation av partiets kontroll över industri- och jordbruksproduktionen. Samtidigt tillkännagavs viktiga utnämningar. A. Ruda-kov blev chef för en nyupprättad industribyrå, och som chef för en jordbruksbyrå insattes V. Poljakov. A. Sjeljepin presenterades som ledare för en ny ekonomisk kontrollkommitté, som representerade såväl partiet som staten. P. Lo-makov trädde i spetsen för den statliga planeringskommissionen, och L. Iljitjov blev chef för en ny ideologisk kommission. 386