Kennedys parti i medvind vid kongressval Vid kongressvalen i USA i november höll demokraterna sin ställning mycket väl, vilket i realiteten innebar en seger för president Kennedys anhängare. Det parti som innehar makten förlorar i regel terräng vid mellanval, och även en förlust på 15—20 platser i representanthuset skulle nu praktiskt taget ha inneburit ett ganska gott facit för demokraterna. Som resultatet faktiskt utföll begränsades deras förluster i representanthuset till 2 mandat, och i senaten ökade de med 4. I viss grad var säkerligen kongressvalens utgång också en personlig triumf för Kennedy. Han hade vunnit respekt och popularitet under sina två år i Vita huset och hans prestige hade kraftigt ökats genom att han veckorna närmast före valdagen den 6 november intagit en mycket fast hållning under den akuta Kubakrisen och vunnit en obestridlig utrikespolitisk framgång gentemot Sovjetunionen. Ställningen efter valen blev i senaten: 68 demokrater och 32 republikaner mot tidigare 64 och 36. I representanthuset beläde presidentens parti 259 platser och republikanerna 176 (tidigare 261 och 174). Ett mera detaljerat studium av resultaten från 1962 års val gav emellertid intressanta nyanser i den politiska lägesbilden. Partierna hade gjort inbrytningar i varandras traditionella styrkeområden. Sålunda hade republikanerna vunnit aktningsvärda framgångar på flera håll i de av demokratiska partiet behärskade sydstaterna (redan på Eisenhowers tid hade en tendens i den riktningen noterats). Demokraterna å andra sidan hade vunnit terräng i traditionellt republikanska områden i New Eng-land-staterna samt på en del håll i Mellanvästern. För första gången på 108 år hade en demokrat valts till guvernör i Vermont, och för första gången på samma år noterades samma resultat vid valet i New Hampshire. Republikanernas presidentkandidat 1960, Richard Nixon, besegrades som kandidat till guvernörsposten i Kalifornien. Det var ett nederlag som sannolikt gjorde slut på Nixons politiska karriär, och han uppträdde efter valslaget som en bad loser. Däremot valdes republikaner till guvernörer i stater som New York, Pennsylvania, Michigan och Ohio. Att den reformvänlige republikanske guvernören i staten New York, Nelson Rockefeller, skulle återväljas hade ansetts givet, men hans majoritet blev inte så stor som väntat. Detta observerades noga med tanke på hans eventuella avsikt att försöka bli nominerad till republikanska partiets presidentkandidat 1964. Som andra republikanska presidentämnen betecknades guvernörerna i Michigan och Pennsylvania, George Romney och William Scranton. Demokratiska partiets relativt mycket goda behållning av kongressvalen var betydelsefull för Kennedy särskilt i det avseendet att han kanske kunde hoppas på något bättre utsikter att genomdriva ekonomisk och social lagstiftning, som hade stoppats i den gamla kongressen. De ”liberala” elementen hade förstärkts bl. a. genom inval av yngre krafter från snabbt växande väststater. Men de demokratiska och republikanska partierna hade bägge alltjämt starka konservativa falanger, vilka som vanligt kunde väntas alliera sig mot ny lagstiftning, som de ogillade. ”Kennedyklanen” fick ännu en representant med inflytelserik ställning i Washington. Efter valet till president hade John F. Kennedy utnämnt sin då 34-årige bror Robert till justitieminister, och nu valdes hans yngste bror, den 30-årige Edward, till senator för Massachusetts efter en uppmärksammad strid med republikanen George Cabot Lodge (det var presidentens förutvarande senatsmandat som lillebror nu övertog). Koalitionskris och successionsstrid i Bonn Västtyskland upplevde under hösten en politisk kris, som skakade förbundsrepublikens koalitionsregering. Efter flera veckors förvirrade strider ombildades regeringen på samma partiunderlag som tidigare, men för att återställa husfriden nödgades den nära 87 år gamle förbundskanslern Konrad Adenauer samtycka till en sluttermin för sitt innehav av regerings-chefsposten. Upphovet till krisen var en rätts- och polisaktion mot veckotidningen Der Spiegel, som under flera år hade gjort sig känd för slag kraftiga politiska reportage och ihärdigt grävande i verkliga eller förmenta skumraskaffärer i förbundsrepublikens offentliga liv. I ett i början av oktober utgivet nummer publicerade Der Spiegel en artikel om det västtyska försvaret. Redaktionen hade uppenbarligen haft tillgång till speciella militära källor. Artikeln föranledde ett ingripande av myndigheterna, likväl märkligt nog inte förrän några veckor förflutit. Slaget föll natten till den 27 oktober, då polisen företog en drastisk undersökning i Der Spiegels redaktionslokaler i Hamburg och i 25 * 387