I den nya koalitionsregering under Adenauer som presenterades i december inträdde ministerpresidenten i Schleswig-Holstein, Kai-Uwe von Hassel (CDU), som chef för försvarsdepartementet. FDP behöll fem platser i ministären, men två av partiets tidigare representanter, justitieminister Stammberger och finansminister Heinz Starke, var inte längre med. Deras poster övertogs av andra FDP-män (se Utrikeskro-nologien 3/12). General de Gaulle starkare än någonsin Såväl inom som utom Frankrike hade man ganska allmänt trott, att president de Gaulle efter biläggandet av Algerietkonflikten — vilket till betydande del var hans personliga verk — skulle ge den franska nationen tillfälle att återgå till ett mera normalt fungerande parlamentariskt styrelseskick. Ja, många hade tänkt sig, att den 71-årige generalen skulle betrakta fredsuppgörelsen som ett värdigt slut på sin egen statsmannagärning, kanske inte omedelbart men med sikte på en ganska närliggande framtid. Dessa förutsägelser slog dock helt fel. Redan innan den algeriska uppgörelsen definitivt hade förts i hamn inriktade sig de Gaulle på att ytterligare befästa den presidentmakt som vuxit och vuxit sedan regimskiftet 1958 och som i realiteten hade fått en vida mera personlig karaktär än vad Femte republikens författning egentligen föreskrev. Generalen började själv röja sina avsikter på våren 1962, kort före folkomröstningen i Frankrike om Évianuppgörelsen. I två mycket uppmärksammade tal lät han förstå, att han ville betrakta ett klart ja i folkomröstningen som ett allmänt förtroendevotum från nationen — som ett godkännande av hela hans egen politik. Vidare antydde han, att han ämnade göra folkomröstningar till en bestående institution i Frankrike. Kort efter folkomröstningen i april, vilken som väntat blev en stor seger för de Gaulle, entledigades premierminister Michel Debré. Denne hade stått i spetsen för ministären ända sedan de Gaulle själv på nyåret 1959 installerades som republikens president. Debré efterträddes av bankmannen Georges Pompidou, en man utan anknytning till något politiskt parti men mycket betrodd av presidenten som personlig rådgivare. I september tillkännagav generalen, att han ämnade anordna en ny folkomröstning för att förelägga nationen ett förslag till författningsändring. Detta initiativ kom inte alldeles oväntat. Redan på sommaren hade det blivit känt, att de Gaulle önskade genomföra en reform, som skulle betyda att republikens president framdeles skulle väljas direkt av folket och inte av c:a 80 000 elektorer såsom nu var stadgat, de Gaulle skulle sannolikt ha kunnat vinna partiernas samtycke till denna revidering av grundlagen, men han var inte sinnad att göra sig beroende av deras godkännande. Han ville tvärtom kasta en utmaningens handske, och det gjorde han genom att med en suverän gest förbigå nationalförsamlingen i strid med författningens klara bestämmelser. Det hela innebar egentligen att generalen förekom de gamla partierna som hade blivit alltmer missnöjda med hans personliga maktutövning och som efter Algerietfreden hade trott sig kunna återställa mera normala politiska förhållanden i landet. De överrumplade politikerna reagerade häftigt mot presidentens tillvägagångssätt, och i början av oktober samlade oppositionen så starka krafter att den kunde fälla Pompidous regering. Med denna ripost — egentligen riktad Franske socialistledaren Guy Mollet i talarstolen vid nationalförsamlingens dramatiska debatt natten till den 5 oktober, då Pompidous regering störtades. 389