En historisk flaggceremoni: Indonesiens flagga hissas för första gången över Västra Nya Guinea i oktober. Ceremonien ägde rum i huvudstaden Hol-landia. mot de Gaulle själv — hoppades man få tillfälle att väcka en stark opinion i landet i samband med nyval. Innan dessa ägde rum i november förrättades den 28 oktober folkomröstningen i författnings-frågan. Någon överväldigande seger vann inte de Gaulle vid detta avgörande. C:a 25 procent av de röstberättigade skolkade, och ja-majoriteten stannade vid 62 procent av de avgivna rösterna. President de Gaulle hade i förväg sagt att han önskade ett fullt övertygande votum och hade hotat att avgå, om resultatet blev ”svagt, medelmåttigt eller tvivelaktigt”. Nu förklarade han sig likväl tillfreds, i synnerhet som konservativa, liberaler och socialister hade bildat en ”front” och samfällt uppmanat väljarna att rösta nej. Oppositionens förhoppning att kunna tillfoga de Gaulle ett indirekt svårt slag vid valen till nationalförsamlingen gäckades fullständigt. Redan i första valomgången den 18 november framträdde en klar tendens till fördel för gaullistpartiet Unionen för den nya republiken (UNR). Av de 96 mandat som då besattes tog UNR 45, och 15 tillföll andra gaullistvänliga kandidater. I den andra omgången fick UNR mer än 40 procent av de avgivna rösterna och 234 mandat. Jämte sina stödtrupper uppnådde det segrande partiet absolut majoritet. De konservativa led ett svidande nederlag. Man bör i det sammanhanget observera att gaullisterna aldrig hade betecknat sig själva som konservativa. Också folkrepublikanerna (MRP) led svåra förluster. Rad;kalerna däremot höll ställningen. Genom taktiska allianser i andra valomgången stärkte de tidigare mycket svaga vänsterpartierna sin ställning. Socialisterna fick 67 platser men hade i många fall kommunisterna att tacka för vinsterna. Kommunisterna själva fick in 41 deputerade. Det betydde att deras representation fyrdubblades jämfört med 1958 års val. President de Gaulle stod nu starkare än någonsin, och han ämnade tydligen föra en politik helt efter sitt eget sinne i syfte att främst återställa Frankrikes stormaktsställning. Inrikespolitiska reformer sattes också på programmet för den nya regering som presenterades i december av Pompidou och som i allt väsentligt var identisk med den i oktober nedvote-rade ministären. Maurice Couve de Murville beklädde alltjämt utrikesministerposten, och V. Giscard d’Estaing förblev chef för finansministeriet. Triumf för Indonesien gentemot Nederländerna Den mångåriga konflikten mellan Indonesien och Nederländerna om Västra Nya Guinea avgjordes 1962 — helt till indonesisk favör. President Sukarno hade redan i december 1961 — samtidigt som Indien med vapenmakt övertog de portugisiska besittningarna Goa, Damäo och Diu — hotat att tillgripa våld för att befria Västirian, det vill säga Västra Nya Guinea. Nederländska regeringen upprepade i början av 1962 tidigare förhandlingsinviter, men Sukarno svarade, att han var intresserad av en uppgörelse vid konferensbordet endast på villkor att motparten i förväg klart samtyckte till att avstå från det omstridda området. Med andra ord: den indonesiske härskaren ville endast diskutera formerna för en av-trädelse. Indonesien hade förvärvat ganska be 390