tydande kvantiteter moderna vapen från Sovjetunionen, och samtidigt som Sukarno uppeldade sitt folk med krigiska tal landsattes vid flera tillfällen under 1962 smärre indonesiska styrkor i Västra Nya Guinea. Nederländska trupper kunde utan större svårigheter avvisa dessa begränsade attacker, men Haagregeringen var inte beredd att ta krig i större omfattning, i synnerhet som USA och övriga västallierade makter ställde sig avvisande. USA stödde direkt en uppgörelse till Indonesiens förmån i sådan form att FN temporärt skulle administrera Västra Nya Guinea. Förhandlingar mellan parterna inleddes i Washington, varvid den amerikanske diplomaten Ellsworth Bunker spelade en viktig roll. Några historiskt eller etniskt grundade anspråk kunde Sukarno inte framställa, men det betydde föga, eftersom han fick stöd av praktiskt taget samtliga afro-asiatiska stater i FN och kunde dra fördel av USA:s välvilliga inställning. Den 15 augusti undertecknades i New York under FN:s egid en överenskommelse, som innebar att Västra Nya Guinea efter en kort övergångsperiod skulle tillfalla Indonesien. Förvaltningen överlämnades den 1 oktober temporärt till FN, som också uppbådade en liten militär säkerhetsstyrka. Som observatörer i FN-tjänst medverkade en grupp svenska officerare. Förvaltningen av Indonesien skulle övertas av Indonesien i mitten av 1963. Enligt överenskommelsen skulle Indonesien respektera den till större delen mycket primitiva papuanska befolkningens självbestämmanderätt och senast 1969 låta denna vid en folkomröstning ”bestämma” Västra Nya Guineas slutliga status. Den utfästelsen var föga påkostande för Sukarno. Hans triumf väckte speciella farhågor i Australien — det land, som i olika former förvaltar de östra delarna av Nya Guinea (territorierna Papua och Nya Guinea). Också Storbritannien fick obehaglig känning av Indonesiens expansiva politik, då Sukarno i slutet av 1962 öppet förklarade sig stödja en upprors-rörelse i Brunei på Borneo (Se Utrikeskrono-logien 8/12). Uppgörelse om neutralisering av Laos På sommaren uppnåddes en definitiv överenskommelse om neutraliserad status för kungariket Laos i Sydostasien, men dessförinnan hade en ny allvarlig kris hotat. Det inbördeskrig som pågått flera år i Laos hade avbrutits i maj 1961 efter ingripande från stormakterna i väst och i öst. USA hade då kommit till den slutsatsen att den västoriente-rade Vientianeregeringen inte ens med ökad amerikansk hjälp kunde besegra de kommunistiska och kommunistorienterade rebellerna, och Sovjetunionen hade visat sig intresserad av att Laos neutraliserades under en ny regering, i vilken prokommunisterna skulle få ett betydande inflytande. Ur rysk synpunkt tedde sig en sådan lösning tillfredsställande också därför att Moskva inte gärna såg att Kina fick ökade möjligheter till inblandning och penetration i Sydostasien. 1961 års riktlinjer vid Laoskonferensen i Genève (se SvD Å. 1961, sid. 328) förutsatte att de rivaliserande laotiska grupperna snarast skulle bilda en koalitionsregering, men realiserandet av denna plan fördröjdes också 1962 månad efter månad. Washington gjorde förnyade påstötningar hos den formellt av prins Boun Oum ledda regeringen i Vientiane, vars starke man var generalen Phoumi Nosavan. Dennes styrkor höll ställningar kring Vientiane och några andra städer, men Pathet Lao-rebel-lerna behärskade större delen av landsbygden. För att understryka sin uppfattning indrog amerikanerna temporärt sina subsidier till Vientiane. Lägets kritiska innebörd inskärptes, då Pathet Lao-styrkor inledde nya anfall i maj och snabbt besatte ytterligare ett antal viktiga punkter i norr och nordväst. Om branden flammade upp med full låga, så kunde man befara att den spreds till grannländerna Burma, Thailand och Sydvietnam. USA reagerade kraftigt och landsatte skyddstrupper i Thailand. Sovjetunionen protesterade mot denna militära maktdemonstration men var alltjämt angelägen om en stabilisering i överensstämmelse med 1961 års preliminära avtal. I juni bildade den neutralistiske prinsen Souvanna Phouma en samlingsregering, och i juli samlades åter 14-nationskonferensen i Genève. Där undertecknades 23 juli ett slutligt avtal om Laos. 1 en samfälld deklaration uttalades respekt för Laos neutralitet, och i ett protokoll fastslogs befogenheterna för en internationell kontrollkommission. Storpolitiskt sett hade ett slags demarka-tionslinje uppdragits i Sydostasien, men på andra håll där förblev läget labilt eller kritiskt. USA inriktade sig särskilt på att stödja den västorienterade Ngo Dinh Diem-regimen i Sydvietnam. I detta land befann sig nu c:a 8 000 amerikanska ”tekniker” och rådgivare, och vapenhjälpen ökades. Ngo Dinh Diems trupper förde en bitter kamp mot kommunistiska upprorsrörelsen Viet Cong, som i sin tur fick ökat bistånd av Nordvietnam och Kina. 391