ryssar i New York om ett formellt avslutande av krisen hölls i vänskaplig anda och avskilda från alla propagandahögtalare. Ännu vid årsskiftet hade de dock inte lett till annat resultat än att man principiellt var överens om att inte vara överens om hur punkt skulle sättas för dramat. Denna Kubakris i oktober 1962 började egentligen i Bay of Pigs på öns sydsida 18 månader tidigare när Castro kastade en Amerikainspirerad och Amerikastödd invasion i havet under ett av de värsta fiaskon USA varit med om. Ett halvår senare, i oktober 1961, beordrade Kennedy upprättandet av en ”aktionsplan” för Kuba så att en sådan skulle vara redo vid behov. Den reviderades under försommaren 1962, då den amerikanska luftspaningen kunde registrera en ständigt ökad ström av ryska fartyg på väg till Kuba. Däcken var täckta av stora packlårar med misstänkt utseende och underrättelsetjänsten i Washington fick uppgifter från kubanska flyktingar om väldiga vapenlaster, stridsvagnar, gevär, pansarvärnskanoner och även olika typer av raketer. Man räknade också med att minst 4 000 man ryska ”tekniker” av olika slag kommit till Kuba. På den amerikanska hemmafronten ökades oron för utvecklingen på ön och Kennedy-regimen utsattes för allt kraftigare påtryckningar ju mera Kuba sköts in mot det kalla krigets brännpunkt. Valkampanjen började komma i full gång på sensommaren och republikanerna kritiserade skarpt Kennedy för en slapp och eftergiven ”göra ingenting-politik”. Både i Havanna och Moskva skärptes samtidigt tonen. Castro utslungade i början på september nya våldsamma anklagelser mot USA för inva-sionsförberedelser. Krusjtjevs eko i Moskva var att i skarpa ordalag varna Washington att en sådan invasion betydde snabb vedergällning mot USA. Kennedy svarade i sin tur med ett lika ”hårt” uttalande att USA var fullt berett att göra vad som behövdes för att förhindra en aggression från Kubas sida. Presidenten hade redan då av kongressen begärt fullmakter att om så behövdes inkalla amerikanska reserven — en psykologisk och valpolitisk åtgärd snarare än en militär. Han manade också alla oroliga på hemmafronten till återhållsamhet. De nya skeppningarna från kommunistblocket till Kuba — 185 resor till ön mellan juni och september — innebar inget allvarligt hot mot någon annan del av hemisfären, sade Kennedy. Han påpekade dock att om offensiva ryska vapen kom till Kuba skulle läget omedelbart bli högst allvarligt. Vid den tidpunkten hade Kennedy försökt angripa Kubaproblemet med politiska och ekonomiska åtgärder. Framför allt arbetade man på att politiskt isolera Kuba så mycket som möjligt i den Nya världen och minska öns maritima försörjningsmöjligheter genom vittgående restriktioner mot fartyg som befraktade ön. Kuba skulle göras till en minst sagt ofördelaktig investering för Sovjet. Latinamerikanerna skulle samtidigt förmås att bilda en enig front mot Castro och hans kommunistiska lydstat. De hade bara några veckor innan krisen exploderade gjort en anmärkningsvärd solidari-tetsdeklaration i vilken de förklarade att Kuba var ”ett försök att förvandla ön till en väpnad bas för kommunistisk penetration av de amerikanska staterna och för undergrävande verksamhet mot hemisfärens demokratiska institutioner”. Men deras tveksamhet var stor beträffande allt som kunde tolkas som ingripanden mot Castroregimen. Detta var läget när det amerikanska luftspionaget över Kuba plötsligt började upptäcka högst misstänkta fenomen på ön. Kennedy hade hållit sin deklaration om att det inte fanns några bevis på offensiva robotar den 4 september. Signifikativt nog var detta den sista dagen på över en månad som amerikanska underrättelsetjänsten kunde ta tydliga bilder av de ryska militära ansträngningarna på Kuba. Vädret blev uruselt. Söndagen den 14 oktober fick en högtflygande U 2:a för första gången sedan den 5 september klara bilder av Kuba. Fotogranskarna märkte omedelbart att de fått bevis för att något mycket allvarligt pågick på ön. Nya fotoplan, inklusive trädtopps-flygande överljudssnabba maskiner, sändes upp. Högsta militärledningen alarmerades på mån-dagsnatten när tusentals bilder granskats, och tidigt på tisdagsmorgonen förelädes dessa ”hårda fakta” för president Kennedy: Sovjet arbetade febrilt på att bygga upp en stor offensiv bas för atom- och vätebombsraketer på Kuba. Presidenten sammankallade omedelbart ett första krismöte med sina närmaste rådgivare. Där var hans ”alter ego”, Theodore Sorensen, och McGeorge Bundy från ”den innersta kretsen” på Vita huset, brodern, justitieminister Robert Kennedy, Dean Rusk och George Bali från UD, försvarsminister Robert McNamara, försvarsstabschefen general Maxwell Taylor och några andra utvalda. Allt som allt ett dussintal personer, som hade att ge presidenten råd om vad han skulle göra för att bemöta det hittills allvarligaste atomhotet mot Förenta staterna. Diskussionerna pågick oavbrutet och i största hemlighet de följande dagarna. En något grotesk situation inträffade den 18 oktober då utrikesminister Andrej Gromyko 393