”för att avlägsna krigshotet”. Följande dag, onsdagen den 24 oktober, trädde blockaden i kraft utan att några intermezzon inträffade. Flygspaningen visade dock att en del ryska fartyg plötsligt ändrade kurs och vände hem hellre än att underkasta sig amerikansk inspektion. Detta var det första tecknet på att ryssarna höll på att vika undan och när rapporten kom till ”krigsrådet” i Washington skall utrikesminister Rusk ha utbrustit: ”Vi står öga mot öga och jag tror den andre just blinkade”. Under de följande dagarna stoppades en del ryska eller ryskchartrade fartyg som fick passera efter inspektionen eftersom de inte hade ”offensiva vapen” ombord. Inga incidenter inträffade, men spänningen var hela denna konfrontationsvecka på höjdpunkten. En gnista kunde ha antänt en krutdurk av hittills aldrig skådade proportioner: USA hade 180 krigsfartyg inklusive 8 hangarkryssare med ”hundratals” atomladdade plan ombord i blockaden kring Kuba. 300 000 man var stridsmobiliserade i södra USA, strategiska och taktiska flygvapnet var i larmberedskap med ”många hundra” atombombare ständigt i luften med ”levande” kärnvapen ombord. Dessutom var ”tunga robotvapnet”, de 156 interkontinentala vätebombsprojektiler som fanns i oktober, försatt i vad man kallade ”maximialarm” med vätebombsladdningarna inställda på olika ryska mål upp till 9 000 km bort. USA var fullt berett att sätta makt bakom Kennedys ord till Krusjtjev. Samtidigt med att Kennedy klargjorde, att han tänkte använda vilka styrkor som än var nödvändiga för att få bort raketerna från Kuba, var han också mycket noga med att hålla en kontinuerlig diplomatisk kontakt öppen med Moskva. FN blev på detta område till en viss hjälp. Samma dag som flottblockaden trädde i kraft gjorde generalsekreterare U Thant ”brådskande och enträgna vädjanden” till Kennedy och Krusjtjev att inställa de militära åtgärderna på Kuba och flottblockaden samt att börja förhandla. Krusjtjev gick med på en ”suspendering” av konfrontationen i Karibiska havet. Kennedy avvisade artigt FN-chefens förslag i den form det förelåg men lämnade dörren öppen för förhandlingar. Amerika kunde inte ”suspendera” blockaden innan raketbaserna avlägsnats, sade presidenten. Medan den bittra debatten fortsatte i säkerhetsrådet fick dock U Thant löften från båda sidor om att man skulle göra ansträngningar att undvika incidenter till sjöss — varje form av gnistbildning var vad världen främst fruktade under dessa eldfängda dagar i ”den stora konfrontationen”. Krusjtjev gick med på att hålla Denna flygbild av en kubansk flygplats visar en nybyggd bas för luftvärnsrobotar (det cirkelforma-de området överst t. h.) och ett upplag för ännu ej uppackade raketer av okänd typ (det med vit fyrkant markerade området). Detaljförstoringen nederst t. v. visar ett antal raketlädor och ett jaktplan av Mig-typ. ryska fartyg borta från blockadområdet. Kennedy sade att amerikanska fartyg skulle försöka undvika direkt konfrontation under ”de allra närmaste dagarna”. Detta gav en smula andrum för de diplomatiska ansträngningarna att desarmera krisen. På krisveckans lördag kom Moskva med de första förslagen. I budskap till Kennedy och U Thant sade Krusjtjev att han skulle flytta bort från Kuba vapen ”som USA:s president anser vara offensiva” om USA drog bort liknande vapen från Turkiet. Kennedy svarade omedelbart att krisen gällde Kubaraketerna och ingenting annat och att det inte gick att jämföra situationen på Kuba och i Turkiet. Det ryska utspelet visade dock att Moskva inte var berett att sätta hårt mot hårt i Karibiska havet och i Washington var lättnaden stor. På söndagsmorgonen den 4 november kom det officiella beskedet om den ryska reträtten. Ett budskap från Krusjtjev till Kennedy sade att de ryska robotarna på Kuba skulle nedmonte-ras och hemsändas till Sovjet under FN-över-vakning. I utbyte krävde Krusjtjev en förpliktelse att USA inte skulle invadera Kuba. Kennedy gratulerade omedelbart Krusjtjev för dennes ”statsmannalika beslut”. Den mest explosiva fasen i Kubakrisen var över och spänningen började avta en smula. Det var överenskommet att inspektionspro-blemet skulle skötas av FN. Men Castro satte 395