en ren inrikespolitisk kraftmätning till skillnad från presidentvalet med dess mera uttalat utrikespolitiska förutsättningar. De allmänna tendenserna från elektorsvalet upprepades i riksdagsvalet, som gav en borgerlig majoritet med 113 mandat mot 87. Agrarerna övertog folkdemokraternas plats som riksdagens största parti med 53 mandat mot tidigare 47 (48 om man räknar det i valet utplånade Småbrukarpartiets ”enmansgrupp”, den agrara oppositionen). Folkdemokraterna fick 47 mandat (—3), socialdemokraterna förlorade totalt 11 mandat; huvudgruppen fick visserligen 38 mandat (4-1), men den socialdemokratiska oppositionen (kallad skogiter eller simoniter) fick endast 2 (—12). Samlingspartiet fick 32 (4-3), Svenska folkpartiet oförändrat 14, Finska folkpartiet 13 (4-5). Frisinnade partiet fick i valsamverkan med Samlingspartiet 1 (4-1). Valdeltagandet var det högsta som någonsin noterats i Finland, 84,3 procent. I den nya riksdagen slogs den 24 februari generaldirektör Karl August Fagerholm ut vid talmansvalet. Han fick 54 röster mot 140 för agraren kommunikationsminister Kauno Klee-mola. Senare under året uttalade Fagerholm sin avsikt att dra sig tillbaka från det politiska livet. Det antogs då att presidentkandidaten Paasio skulle kunna bli partiets samlande namn, för den händelse Fagerholm skulle göra allvar av sin avsikt. Under året har vidare den socialdemokratiske partiledaren dr Väinö Tanner uttalat en avsikt att under 1963 lämna politiken, ett steg som tolkats som en möjlighet till försoning mellan de båda socialdemokratiska fraktionerna. Den 1 mars inledde president Kekkonen sin andra sexårsperiod som statschef. Han påpekade i sitt installationstal nödvändigheten av daglig vaksamhet, om resultaten av Finlands utrikespolitik efter kriget skulle kunna bevaras, och han sade att hans huvuduppgift under den nya mandatperioden skulle bli förknippad med detta. Samma dag inlämnade statsminister Martti Miettunen sin regerings avskedsansökan. Det kom sedan att dröja ända till den 13 april, innan Ahti Karjalainen, utrikesminister i den avgående regeringen, hade färdigbildat sin regering, den 47 :e i ordningen i det självständiga Finland. Talman Kleemola var den som först fick presidentens uppdrag att undersöka förutsättningarna för en regeringsbildning. Det ledde till att Finska folkpartiets förre ordförande professor Veli Merikoski den 12 mars fick uppdraget att bilda regering. Agrarerna hade klar gjort, att de inte önskade leda en minoritetsregering. Som sin uppfattning hade de uttalat, att en majoritetsregering vore önskvärd och vidare att fackliga representanter borde delta i den. Professor Merikoski såg till en början ut att lyckas väl med sitt uppdrag. Arbetet att enas om ett regeringsprogram blev dock svårt, och den 14 mars avstod professor Merikoski från uppdraget. Han förklarade att Svenska folkpartiets riksdagsgrupp så ifrågasatt hans lämplighet som regeringschef, att han skulle finna det svårt att upprätthålla ett förtroendefullt samarbete i en regering. Utrikesminister Karjalainen som därefter fick uppdraget som regeringsbildare hade dock, även han, stora svårigheter att övervinna, in nan den nya regeringen kunde tillträda. Krisen hade då pågått 44 dagar. Bl. a. hade det skurit sig mellan Finlands fackliga centralorganisation, FFC, å ena sidan, Samlingspartiet och Svenska folkpartiet å den andra, om kravet på 40-timmarsvecka. I slutskedet av förhandlingarna var det fortfarande problematiskt, om dessa tre, FFC, Samlingspartiet och Svenska folkpartiet, skulle ingå i en regering Karjalainen. Vid omröstningar inom partigrupperna blev det dock slutligen majoritet för samverkan, och även FFC vanns för regeringssamverkan. Senare under året kom emellertid socialministern Olavi Saa-rinen, FFC:s representant, i konflikt med sin Finlands nye justitieminister J. O. Söderhjelm. 409