Finlands första internationella mässa öppnades den 21 september i Helsingfors med 1 900 tillverkare från 28 länder, vilket gjorde att mässan var den största under året i Norden. Den låga byggnaden t. v. i bakgrunden på bilden är den nya fönsterlösa mässhall, som kallas ”Nationernas hall”. socialdemokratiska partiorganisation för att han utan dess hörande inträtt i regeringen. Den 7 augusti kom till Helsingfors en sovjetisk delegation med marinministern V. G. Baka-jev i spetsen. Dagen efter återupptogs de förra året avbrutna förhandlingarna om Saima kanal. Den 27 i samma månad paraferades ett avtal om rätt för Finland att på 50 år arrendera den sedan fredsslutet sovjetiska delen av kanalen. Sovjet förbehåller sig att under exceptionella omständigheter hindra tredje makt att använda kanalen. Avtalet kunde i början av november föreläggas riksdagen för behandling och ratificering. Kanalen, som förbinder sjön Saimen med Finska viken, invigdes 1856 efter elva års planering och tio års kanalbygge. 33,5 kilometer kanal hade grävts i anslutning till naturliga vattendrag, 28 slussar hade byggts. Kanalen fick stor ekonomisk betydelse, och när trafiken var som livligast transporterades årligen en miljon ton varor nedför kanalen i 14 000 småfartyg. Vapenstilleståndet 1944 och fredsfördraget 1947 kom att lägga den sovjetisk-finländska gränsen så att 30 kilometer av kanalen blev sovjetiskt område. Sedan 1946 hade vid olika tillfällen frågan tagits upp mellan de båda länderna om möjlighet för Finland att utnyttja kanalen. Innan årets arrendeavtal blev aktuellt, hade landtransporterna utvecklats så att man på många håll inom industrien ställde sig tvekande till en återgång. En omläggning skulle ställa sig dyrbar, och man ifrågasatte om kanalen alls inom överskådlig tid skulle kunna nå tillnärmelsevis den ekonomiska betydelse den en gång haft. För kanalfart lämpat tonnage hade man numera endast i ringa omfattning. Ekonomiskt formade sig de sovjetiska villkoren för arrendet så, att den sovjetiska delen av kanalen och ett i genomsnitt 30 meter brett strandområde på båda sidor skulle ställas till förfogande mot en årlig arrendesumma på, i svenskt mynt omräknat, 1—1,5 milj. kr. Dessutom skulle Finland under fem år i årliga poster erlägga drygt fem miljoner kronor som ersättning för sovjetiska kostnader och förluster i samband med arrendet, och under ombyggnadsarbetena på kanalen därtill omkring en kvarts miljon kronor i ersättning för sovjetiska utgifter. Som en vägande synpunkt anfördes i debatten, att den politiska vinningen av arrendet skulle vara stor. Om Sovjets anbud accepterades skulle därmed också den fredliga grannsämjans politik ytterligare markeras och befästas. Resultatet av 1960 års stora folkräkning i Finland började under året offentligen redovisas. Det proportionella förhållandet mellan de finska och svenska språkgrupperna blev av särskilt intresse som bakgrund till språkfrågans behandling i riksdagen. Sedan länge hade tendensen i landet varit att den finskspråkiga delen av befolkningen ökat i antal och den svenskspråkiga proportionellt minskat. Den senaste folkräkningen visade ait finlandssvenskarna gått tillbaka i antal inte bara proportionellt utan också i absoluta tal. Sedan 1950 års folkräkning hade deras antal sjunkit från 348 286 till 330 539. År 1950 var den svenskspråkiga andelen av befolkningen 8,4 procent, 1960 7,4 procent. Den 30 november antog Finlands riksdag en regeringsproposition om ändring av den lag som reglerar landets språkförhållanden. Den ändrade språklagen garanterar svenskans ställning som officiellt språk i en rad kommuner, där eljest befolkningsutvecklingen skäligen snart skulle ha föranlett en ändring till officiell finsk enspråkighet. Det gällde omedelbart Åbo liksom Vasa. Även Helsingfors skulle inom kort hotas. Tidigare svenska förslag, t. ex. det av framlidna skolrådet John Österholm, Svenska folkpartiet, framlagda, till frågans lösning hade 410