Redan efter några minuter var Haparanda kyrka ett flammande eldhav, när den brann ned den 14 juni. möte i Sigtuna mellan företrädare för skilda riktningar i kyrkan. Man pratade där klart och rent ut med varandra och var nog tveksam om man kom varandra närmare, men kontakten betecknades nog ändock som nyttig och värdefull och sannolikt kan man vänta någon fortsättning. Det finns uppenbarligen på många håll en önskan att komma ur den ofruktbara strid som länge rått mellan kyrkliga riktningar. Som ett bevis härför kan nämnas en livligt uppmärksammad bok av studentprästerna Martin Lönnebo och Per-Olof Lundberg i Uppsala, som pläderade för en kyrkans centrallinje och som kritiserade såväl Kyrklig Samling som Diakonistyrelsens socialetiska delegation. De lade fram ett 17-punktsprogram där de bl. a. föreslog en kyrkans prästhögskola, ett möte mellan biskoparna och regeringen på Harp-sund, upprustning av de teologiska fakulteterna samt enhetslön för prästerna. Även Prästförbundet manade till besinning i den pågående debatten. Utåt sett blev kollektstriden åtskilligt uppmärksammad. Kyrkoherde Josef Imberg i Frö-deryd som vägrat ta upp kollekt till Diakonistyrelsen blev åtalad efter ingripande av JO och fälldes för denna sin vägran. Han fick stöd av meningsfränder, främst i Småland, men biskop Bo Giertz tog avstånd, vilket nog väckt stor förvåning på sina håll. Man trodde säkerligen att Kyrklig Samling i denna fråga var helt enig, men tvärtom uppstod här den första allvarliga meningsbrytningen inom denna krets. Biskop Giertz sade ifrån — och här hade han stöd från samtliga biskopar, även om dessa tyvärr inte gjorde något offentligt uttalande — att kollekten skall pålysas som handboken föreskriver. Däremot är prästen icke skyldig att ge den sitt stöd och anbefalla den. Sedermera sade också styrelsen för Diakonistyrelsen ifrån i ett svar till kyrkoherde Imberg, att den inte kunde acceptera dennes handlingssätt. De kollektvägrande prästerna har hela tiden hänvisat till samvetet men i sitt svar framhöll Diakonistyrelsen bl. a. att prästens samvete kan tvinga honom att underlåta varje rekommendation av en fastställd kollekt liksom samvetet givetvis kan hindra honom från att själv ge gåvor till det ändamål det gäller. Däremot utvidgar man på ett orimligt sätt samvetsbegreppet, ifall man föreställer sig att prästens samvete äger rätt att hindra en församlingsbo att ge sin gåva till det fastställda kollektändamålet. Sedan beslöt också Diakonistyrelsen att tillstyrka rikskollekt för såväl Diakonistyrelsen som S:ta Katharinastiftelsen för kommande år. Blott en reserverade sig på den senare punkten. När årets kollekt för Katharinastiftelsen skulle tas upp tog några präster i Småland semesterledigt. Deras aktioner innebar på flera håll en högre kollekt än normalt. Det torde visa att nu börjar många människor bli trötta på demonstrationer av detta slag. Prästerna fick för övrigt en codex ethicus från biskopsmötet gällande prästval. Där underströks bl. a. att en präst för att motsvara kyrkans syn på prästvalet uppenbarligen bör avhålla sig från att genom andra åtgärder än den lagstadgade provpredikan påverka valets utgång. Biskopsmötet gav också regeringen ett påpekande i utnämningsfrågorna, att skicklighet och förtjänst skall vara avgörande, inte eventuell tillhörighet till kyrklig riktning eller teologisk uppfattning. I Lunds stift uppstod debatt i samband med att biskop Martin Lindström prästvigde teol. kand. Britta Olén-van Zijl. Företrädare för Kyrklig Samling med kontraktsprosten Ragnar Ekström i Farhult uppvaktade biskopen och uttryckte sin sorg över prästvigningen av en kvinna. Biskopen i sin tur utgav ett herdabrev inför vigningen, där han manade till besinning. Han var ledsen för att han skulle komma att vålla en del sorg, men även för biskopen är Guds ord rättesnöret och han har sitt ämbets-mannaansvar, sade han. Vad beträffar kvinnliga präster avlossade Evangeliska Fosterlandsstiftelsen en skarp salva vid sin årskonferens mot den högkyrkliga äm-bets- och kyrkosynen. Man menade att striden 66