Jordbrukets rationalisering Riksdagen fick i slutet av vårsessionen ännu en jordbruksdebatt, och den gällde stödet för rationaliseringsåtgärder. Riksdagen beslöt, att statlig lånegaranti för förvärv av jordbruksfastighet och anskaffande av driftsinventarier skulle i första hand inriktas på lån för förvärv av en- och tvåfamiljsjordbruk. Omkring 40 miljoner lämnades för rationaliseringsarbetet, jordfonden tillfördes ytterligare 20 miljoner, och vissa kreditramar ökades för löpande bud getår med 12 miljoner. För driftslån höjdes maximibeloppet från 20 000 till 50 000 kr. Bland övriga beslut under vårriksdagen kan nämnas ett om start år 1963 för den statliga trädgårdsskolan i Norrköping, ett med 2 till 10 miljoner ökat anslag till skogsbilvägar samt 20 nya ingenjörstjänster vid lantmäteristaten. Ramen för lån ur fiskerifonden höjdes från 5,5 till 6 miljoner och maximibeloppet för lån med 30 000 till 150 000 kr. Räkjisket Under eftervintern blev den svensk-norska överenskommelsen om att de bohuslänska fiskarna skulle få fortsätta sitt räkfiske i Oslo-fjorden endast fram till den 1 januari 1965 föremål för debatt. Räkfiskarna gjorde statsmakterna uppmärksamma på följderna både ekonomiskt och befolkningsmässigt, och hr Johansson i Öckerö (fp) tog upp problemet i en interpellation. Utrikesminister Torsten Nilsson framhöll i sitt svar, att överenskommelsen inte var tillfredsställande ur fiskarnas synpunkt. Han sade sig ha full förståelse för deras oro inför framtiden men fann, att regeringen inte kunde föra tvisten om räkfiskevattnen inför internationellt forum. Den uppnådda fristen var kort, men alternativet hade varit utestängning från de aktuella vattnen redan den 1 april 1963. Fyra veckors semester Under vårsessionen fattades ett par för arbetsmarknaden betydelsefulla beslut. Semesterlagen av år 1938 föreskrev två veckors semester. År 1951 blev det förlängning med en vecka, och i början av maj 1963 kom beslutet om fyra veckors lagstadgad semester. Den andra nyheten var att riksdagen begärde en utredning om generell förkortning av arbetstiden. Semesterbeslutet, som fattades av riksdagen under stor enighet, innebär förutom de fyra veckornas ledighet, att en dags semester utgår för månad, då arbete utförts i minst åtta dagar, och två semesterdagar för månad med minst 15 dagars arbete. Arbetsgivaren bestämmer när semestern skall utgå. Arbetstagaren har rätt att fordra hela semestern i ett sammanhang, men möjlighet ges till uppdelning av semestern genom överenskommelse. Vidare märks bl. a. bestämmelsen att semesterlönen skall utgöra 9 procent av inkomsten under kvalifikationsåret. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1963, vilket medför högst tre och en halv veckas semester 1964 och fyra veckors semester fr. o. m. 1965. Riksdagen begärde vidare en lagändring, så att repetitionsövning under semestertid inte skall inräknas i semestern vid företag som till-lämpar semesterstängning. Detta yrkande gjordes med anledning av motioner, men i övrigt 92 följdes socialminister Sven Asplings proposition helt. Vissa betänkligheter hade dock kommit till synes, och vid riksdagsbehandlingen förelåg ett par högerreservationer. I den ena föreslogs att arbetsgivarna under en övergångstid skulle få rätt att avgöra, när den fjärde semesterveckan skulle tas ut. I den andra yrkades sänkning av procenttalet för beräkning av semesterlön från 9 till 8,5 procent. Det blev votering endast om procentsatsen, och i första kammaren förkastades denna reservation med 105 röster mot 26, i andra med siffrorna 171—36. I första kammaren yrkade hr Jacobson i Malmö (h) bifall till sin motion om avslag på fyra veckors semester med hänvisning till risk för försämrad konkurrensförmåga och arbetslöshet, medan hr Lennart Geijer (s) uttalade sin glädje över uppslutningen till reformen. Socialminister Sven Aspling betecknade i andra kammaren lagen som ett viktigt steg på reformvägen och sade sig tro, att fritiden skulle öka ytterligare. När andra lagutskottet behandlade ett antal motioner om den generella arbetstidsförkortningen, framhöll utskottet, att utredningen måste bli mycket omfattande. Bl. a. gällde det att ta hänsyn till tungt och hälsofarligt arbete och problem som hör samman med vård- och serviceyrkenas möjligheter till arbetstidsförkort