ning. Utskottets högerledamöter medgav det önskvärda i att arbetstiden förkortades stegvis men hävdade, att detta var en fråga för arbets-marknadsparterna. Vidare ansåg de, att man före en ny utredning borde avvakta följderna av arbetstidsförkortningen med tre timmar åren 1958—1960. Riksdagen biföll utrednings-yrkandet. Sysselsättningspolitiken Vid riksdagsbehandlingen av inrikeshuvud-titeln i slutet av april beslöts bl. a. att till vissa sysselsättningspolitiska åtgärder anvisa 300 miljoner kronor, varav 170 miljoner skulle avräknas mot bilskattemedel. Maximibeloppet för näringshjälp fördubblades till 10 000, bidraget till erkända arbetslöshetskassor höjdes med 11 till 62 miljoner, och till omskolning anvisades 135 miljoner kronor, en ökning med 10 miljoner. Under budgetåret 1963—1964 beräknades 30 000 personer bli omskolade. Den mest kontroversiella punkten gällde de s. k. rörlighets- stimulerande medlens användning. Utskottet hade gått emot inrikesministerns förslag och biträtt motioner om att medlen skulle få användas även för att underlätta flyttning av arbetskraft till sysselsättningssvaga områden. Trots en rad inlägg härför, inte minst från Norrlandsrepresentanter, förlorade utskottet på den punkten. En blandad reservation med mjukare skrivning och med hänvisning till lokali-seringsutredningen segrade i stället, i första kammaren med siffrorna 68—62 och i andra med 110—-86. U Thant och 1 maj Det socialdemokratiska 1 maj-firandet blev ett livligt debatterat ämne genom utrikesminister Torsten Nilssons åtgärd att i egenskap av ordförande i Stockholms arbetarkommun inbjuda FN:s generalsekreterare U Thant att framträda som mötestalare på Gärdet. Reaktionen uteblev inte. Högerledaren Gunnar Heckscher vädjade i ett telegram till U Thant att ta sin medverkan i ”arbetarpartiets demonstration den 1 maj” under omprövning. Ett deltagande i en demonstration som företräder endast ”hälften av vårt folk” skulle kunna riskera att allvarligt kompromettera Förenta nationernas auktoritet inom andra delar av befolkningen, framhöll hr Heckscher. ”Vad som rimligtvis bör intressera U Thant är FN:s styrka, inte den svenska socialdemokratiens”, framhöll SvD, medan Stockholms-Tidningen (s) skrev, att arbetarrörelsen inte fick välja vilken talare den ville. Ny Tid (s) ansåg, att när U Thant tackat ja, hade han uppenbarligen gjort det i syftet att sprida kännedom om FN:s syften och verksamhet. Gefle Dagblad (fp) rådde utrikesministern att i den utrikespolitiska sammanhållningens intresse snarast lämna posten som arbetarkommunens ordförande, och Vestmanlands Läns Tidning (fp) till-lade, att det inte passar sig att använda ställningen som utrikesminister till att ”inbjuda aningslösa internationella storheter att tjänstgöra som partipolitiska dragplåster”. Ställningstagandena följde dock inte helt partigränserna på den borgerliga sidan. Striden gav eko också i riksdagens utrikesdebatt, där folkpartiledaren Bertil Ohlin sade, att utrikesministern visat prov på beklaglig om-dömeslöshet, och betecknade det som uppseendeväckande att FN-ambassadör Agda Rossel av utrikesministern utnyttjats att förhandla med U Thant och hans närmaste män. Centerpartiets ledare Gunnar Hedlund tyckte, att det var diskutabelt att engagera FN-sekreteraren i partipolitiska manifestationer, och hr Heckscher ansåg, att utrikesministern gjort både FN och U Thant en björntjänst. Hr Torsten Nilsson framhöll, att hans inbjudan var ett uttryck för en önskan att skapa ett större utrikespolitiskt intresse i landet. Det blev emellertid inte något U Thant-tal den 1 maj. FN-chefen beslöt nämligen att med hänsyn till brådskande ärenden rörande bl. a. Jemen och Kongo slopa Sverigebesöket. Han lovade emellertid att sända ett budskap till hela det svenska folket. Budskapet lästes upp av utrikesministern, som grep tillfället att också kritisera högerledaren för telegrammet till U Thant. Men så småningom lägrade sig lugnet på nytt över den utrikespolitiska intressesfären. Dessförinnan blossade dock en liten debatt upp om det egentliga skälet till U Thants återbud. Aftonbladet (s) ansåg, att man med säkerhet kunde utgå från brådskande angelägenheter i FN, medan partikollegan Stockholms-Tidningen avstod från att yttra sig bestämt därom. Nerikes Allehanda (fp) framhöll, att U Thant enligt uppgifter från ”vanligtvis välunderrättat håll” först tackat ja i tron att inbjudan kommit från svenska regeringen. SvD fann det väsentliga vara, att FN-sekreteraren inte blev utnyttjad i partipolitiska sammanhang. 93