Filminstitut — nöjesskatten hort Finansminister Gunnar Sträng kunde i början av mars meddela, att regeringen och filmbranschen träffat ett avtal om att slopa den 25-procentiga nöjesskatten på biobiljetterna och gemensamt bilda en stiftelse, Svenska filminstitutet, som skulle arbeta för den svenska filmkonstens utveckling. Biografer som tidigare betalat nöjesskatt skulle i stället ge 10 procent av biljettintäkterna till finansiering av denna verksamhet, som avsågs omfatta bl. a. kvalitets-premiering och förlustutjämning men också undervisning, både artistisk och teknisk, samt forskning på filmens område. Bortfallet av nöjesskatten beräknades minska statens inkomster med omkring 16 miljoner och kommunernas med 9 miljoner kronor. SvD ville inte kritisera de positiva inslagen i arrangemanget men tyckte, att det konstitutionellt sett verkade besynnerligt att genom branschavtal överlämna en del av beskattningen till enskilda som ett slags skatteförpaktare. Expressen (fp) skrev, att det inte kunde vara riktigt att utbildning och stöd till konstnärlig verksamhet genom en överenskommelse med staten skulle åläggas näringslivet. Aftonbladet (s) ansåg, att stödet borde ha gått direkt över budgeten: ”Nu blir premieringen av kvalitets-film beroende av hur mycket folk som vill se struntfilm”. Inom filmbranschen var tillfredsställelsen över förslaget stor. Det kom så småningom propositioner från både finansdepartementet och ecklesiastikdepartementet, från det sistnämnda i samband med frågan om stöd åt konstnärlig verksamhet på olika områden. Finansministern föreslog emellertid inte bara att bioskatten skulle försvinna utan all nöjesskatt överhuvudtaget. Vad staten och kommunerna fått in av nöjesskatt, om bioskatten frånräknas, har emellertid uppgått till relativt blygsamma belopp — 5,5 miljoner för staten och 6,8 för kommunerna. Riksdagen biföll förslaget i maj, och från den 1 juli 1963 var nöjesskatten ett avslutat kapitel. Den årliga tributen från biografägarna till stiftelsen Svenska filminstitutet beräknades bli 12 miljoner kronor. Avtalet mellan regeringen och filmbranschen gäller till 1 juli 1983, men det kan omprövas 1973. Raggarparagrafen Den s. k. raggarparagrafen blev ett av vårsessionens lagärenden. Upptakten var ett förslag år 1962 från socialstyrelsen om ett till-lägg till paragraf 33 i barnavårdslagen för att öka möjligheterna att rädda ungdom på glid. Förslaget gick ut på att ungdomar under 18 år, som påträffades under förhållanden som måste antas innebära fysiska eller moraliska risker, skulle kunna tas om hand av polis och överlämnas till föräldrarna eller annan målsman. Åtgärden skulle anmälas till barnavårdsnämnden. I slutet av mars 1963 tillställde statsrådet Ulla Lindström lagrådet ett förslag. Enligt detta skulle patrullerande polismän utan föregående beslut av polismyndighet kunna ta i förvar ungdomar under 21 år, som påträffades i farlig miljö. Förutsättningen var dock, att det fanns sannolika skäl för ett ingripande av barnavården och att det visat sig omöjligt att få korrekta uppgifter om vederbörandes namn, ålder och bostad. Det skulle dock inte få bli fråga om någon längre förvaring, och åtgärden skulle skyndsamt anmälas till polismyndighet. SvD noterade höjningen av åldern och förvandlingen av socialstyrelsens hemtransport till ett regelrätt polisiärt omhändertagande men ansåg, att bestämmelsen genom de villkor som uppställts skulle kunna få den praktiska betydelse som socialstyrelsen avsett. Så kom propositionen, och när andra lagutskottet behandlat denna, var åldersgränsen åter 18 år. Utskottet föreslog vidare med anledning av en motion, att man skulle utreda vilka åtgärder som behövdes mot de aktuella missförhållandena. I en reservation avstyrkte fröken Sandell (s) propositionen, och i en annan socialdemokratisk reservation begärdes en annan motivering än majoritetens. Riksdagen behandlade frågan under de allra sista dagarna i maj, och första kammaren blev först klar. Raggarparagrafen antogs där med 116 röster mot 19, men då hade statsrådet Ulla Lindström fått lyssna till flera tvivlande och betänksamma socialdemokrater. De påpekade, att den riktiga vägen var att satsa på ungdomsvårdande åtgärder, att riskerna för tråkiga misstag från polisens sida var stora och att förslaget var förhastat. Det ansåg dock inte Ulla Lindström, som framhöll att förslaget inte var något universalmedel men att det kunde bli ett nyttigt verktyg. Med 144 röster mot 60 togs förslaget därefter av andra kammaren, där Ulla Lindström önskade understryka, att den förvaring förslaget talade om skulle bli mycket kort ■— endast några timmar tills identitetsfrågan klarats av. Hr Rimmerfors (fp) menade, att ett avslag skulle försvåra polisens möjligheter att arbeta med ungdomsproblem, och fröken Wetterström 94