(h) varnade för benägenheten att inta en negativ attityd gentemot polisen. En av paragrafens ivrigaste motståndare, fru Sjövall (s), talade för att ungdomarna skulle ha viss rätt att värja sig mot polisen. Smålands Folkblad (s) tyckte, att motståndarna till paragrafen blåst upp saken och gett den alltför stora proportioner, och Nya Norr land (s) framhöll: ”Om det kommer att ske enstaka misstag från polisens sida, finns det inte skäl att tro att dessa misstag skulle bli mindre om bevakningen utfördes av andra personer”. Nerikes Allehanda (fp) underströk, att den nya bestämmelsen skulle hjälpa både ungdomen och hemmen och hoppades att föräldrar och polis skulle kunna mötas i en positiv anda. Ny abortindikation Med anledning främst av de många s. k. neurosedynfallen föreslog justitieminister Herman Kling, att till abortlagens fyra indikationer för avbrytande av havandeskap — medicinsk, socialmedicinsk, humanitär och rashygienisk — skulle fogas en femte, nämligen allvarliga risker för fosterskador. Han instämde därmed i ett förslag från medicinalstyrelsen, vilket tillstyrkts av de flesta remissinstanser. I första lagutskottet gick dock majoriteten, alla borgerliga ledamöter och Göteborgsläkaren fru Elisabet Sjövall (s), på avslagslinjen. Motiveringen var, att förslaget inte var tillräckligt väl underbyggt. Majoriteten gav i stället sitt stöd åt fru Sjövalls motionsyrkande om en översyn av lagen. De sju återstående socialdemokraterna reserverade sig för bifall till propositionen. Arten av meningsmotsättningar, som aldrig fick någon partipolitisk färgning, speglades i riksdagens debatter i slutet av maj. I första kammaren framhöll hr Ahlkvist (s) att det rörde sig om ingen eller endast ringa utvidgning av tillämpad praxis medan fröken Ljungberg (h) ansåg frågan svårbedömbar, då sakkunskapen lämnat dem som skulle fatta avgörandet utan en ordentlig grund att stå på. Det gäller ju att avgöra, om ett barns liv blir värt att leva, sade hon. Andra motståndare till reformen befarade, att den nya indikationen skulle kunna leda till missbruk. Första kammaren blev först klar. Propositionen bifölls med 85 röster mot 48, och kravet på en utredning avslogs med 76 röster mot 59. I andra kammaren röstade 128 för lagändringen och 84 mot. Förslaget om en allmän översyn bifölls samtidigt med 114 röster mot 98. I andrakammardebatten framhöll fru Sjövall, att hon betraktade den föreslagna utvidgningen av abortindikationerna som en principiell nyhet, där läkaren fått uppgiften att bedöma vilket liv ett barn kunde få. Annorlunda är det, sade hon, när moderns situation är avgörande. Det blev i fortsättningen en skarp ordväxling mellan fru Sjövall och statsrådet Ulla Lindström, som angrep Sveriges läkarförbund — detta hade avstyrkt lagen — och talade om ”greuelpropaganda”. Justitieminister Kling betonade, att första lagutskottet rekommenderade en lagtillämpning som medicinalstyrelsen ansåg utgöra en alltför stor tänjning av gällande lag. Fru Gärde Widemar (fp) replikerade, att utskottet ansåg att det inte behövdes någon tänjning av lagen utan att de aborter som skett varit en riktig tillämpning av abortlagen. Lättare att byta namn Också i ett annat ärende som slutbehandlades en av de sista dagarna under vårsessionen blev det bakläxa för första lagutskottets majoritet. Det gällde justitieministerns proposition om vidgade möjligheter att byta släktnamn. Förslaget gick bl. a. ut på att underlätta för barn i äktenskap att anta moderns flicknamn och för styvbarn och fosterbarn att förvärva styvfaderns eller fosterföräldrarnas namn. I en motion önskade emellertid ett antal högerledamöter komplettera propositionen med att äkta makar efter anmälan skulle få gemensamt anta hustruns efternamn som ogift. Nio av utskottets 16 ledamöter gick på denna linje, men sedan lagrådet upplyst om att man kunde befara lagtekniska svårigheter, nöjde sig utskot tet med att begära utredning av frågan. Riksdagen biföll emellertid utskottsreservanternas yrkande om avslag på utredningskravet. Siffrorna blev i första kammaren 102 mot 28 och i andra kammaren 141—63. Justitieministern talade självfallet mot utredningsyrkandet, och det gjorde också bl. a. hr Jacobson i Malmö (h). Det måste vara någon ordning på torpet, det går inte an att män byter namn som de byter kostym, förmanade han, men fru Segerstedt-Wiberg (fp) sade sig inte kunna inse att det skulle vara så löjligt att mannen kunde få ta hustruns namn. Propositionen antogs alltså utan tillägg, och den nya namnlagen trädde i kraft den 1 januari 1964. 95