falls- och kapitalförsäkringspremier, och det andra avser den obligatoriska sjukförsäkringsavgiften som får tas upp med debiterat belopp, dock under alla förhållanden med 300 kr. för makar och 150 kr. för ensamstående. Glasskatten slopades helt, alltså inte bara skatten på gräddglass. Premier och avgifter för tjänste- grupplivförsäkring som betalats av arbetsgivaren skall inte utgöra skattepliktig inkomst. Också floran av punktskatter var föremål för riksdagens stora intresse och till skattebered-ningen överlämnades för beaktande ett antal motioner angående slopande av en hel del sådana skatter. Nordiska museet och Skansen Avtalet mellan staten, Stockholms stad och Nordiska museets nämnd om administrativ skilsmässa mellan museet och Skansen gav underlag för en både sprakande och bitter debatt i riksdagen. Motståndarna till avtalet, som speciellt oroade sig för Skansens framtid, hade så när fått uppleva en triumf. Första kammaren godkände ecklesiastikminister Ragnar Edenmans proposition i ärendet med 84 röster mot 60, men när andra kammaren voterade blev siffrorna där 106—106. Det blev lottdragning och hr Martinsson (s) drog ett ”ja”. Därmed hade riksdagen bifallit förslaget. Stockholms kommunalmän tycks vilja göra Skansen till en konkurrenskraftig folkpark, sade hr Andersson i Brämhult (cp) i första kammaren och gav därmed uttryck åt den oro som hela tiden låg i luften. Men hr Carl Albert Anderson (s) förmodade att den kritiken fick helt skyllas på landsbygdens animositet mot huvudstaden, och han försäkrade, att det inte var fråga om att rasera någonting. Hr Hagberg i Malmö (h) medgav, att det kunde finnas en viss misstänksamhet mot en del av ledningen för Stockholms stad. Han pekade på hur man förfarit med Kungsträdgården. I andra kammaren var temat detsamma. Hr Nilsson i Göingegården (h) menade, att man borde slå vakt om ”Artur Hazelius tjusiga skapelse” Skansen, och han fick flera instämmanden. Hr Brandt (s) ansåg, att den föreslagna uppdelningen var föga rationell. Och dessutom, sade han, har frågan behandlats illa. Den borde prövas enligt vanlig ordning i remissinstanser. Hr Karlsson i Olofström (s) tyckte, att det var underligt att man kunde se så många spöken en så vacker sommardag. Han försäkrade, att det förberedande arbetet skötts på ett objektivt sätt av statskontoret. Ecklesiasikministern fann det orimligt, att en statlig stiftelse skulle ha huvudansvaret för Skansens dansbanor och restauranger. Däremot borde staten ta ansvaret för Nordiska museet lika väl som för andra museer. Riksdagens beslut innebar, att man i stället för en stiftelse skulle ha två, en för Nordiska museet och en för Skansen. Museistiftelsen skulle få 6,35 miljoner för driften 1963/64 och för täckande av tidigare driftunderskott, medan Skansenstiftelsen skulle erhålla 1 miljon från staten och 2 miljoner från Stockholms stad. I Skansenstyrelsen skulle regeringen utse ordföranden och en ledamot, Stockholms stad skulle utse tre ledamöter och Nordiska museets nämnd två. (Riksdagsbeslutet aktualiserades i november, då samtliga förste intendenter vid museet och Skansen uppvaktade ecklesiastikministern med ett misstroendevotum mot Nordiska museets nämnd och dess styresman. De ifrågasatte förmågan och viljan att företräda museala intressen och därigenom fullfölja riksdagsbeslutet. Intendenterna framhöll, att det alltjämt rådde ovisshet om formerna för stiftelsernas verksamhet, eftersom man inte lyckats komma till rätta med stadgefrågorna.) Fideikommissen avvecklas Ett av de 116 ärenden som uppsköts till höstriksdagen var frågan om fideikommissens vara eller inte vara. Den behandlades av riksdagen i slutet av november, och då beslöts i stor enighet, att fideikommissinstitutet fr. o. m. den 1 januari 1964 skulle avvecklas successivt under medverkan av en särskild nämnd, fideikommissnämnden. I enlighet med vissa uppmjukningar i awecklingspropositionen av det sammansatta lag- och bevillningsutskottet gavs emellertid utrymme för undantag. Fideikommiss representerande betydande allmänna intressen av social, ekonomisk eller kulturell art kunde tillåtas fortleva. Vidare anvisades bo-lagsbildning som en möjlighet att hålla samman fideikommissegendom. Propositionen hade avsatt en lång rad motioner, i vilka uttalades betänkligheter mot ett alltför rigoröst tillvägagångssätt vid avvecklingen. Hr Fröding (h) sade sig i riksdagsdebatten inte kunna förstå varför man inte kunnat sätta datum för reformen till den 1 juli, så att fidei-kommissarierna fått något rådrum. Partikollegan hr Anners talade för sitt förslag om rätt till prolongation av fideikommiss genom arvtagarnas enhälliga beslut, medan hr Brandt 99