MUSIKÅRET Av PER-ANDERS HELLQUIST Musiklivet i Sverige präglas, liksom på de flesta håll i världen, av en genomgripande, snabbt fortskridande omstrukturering. Skälen är flera: dels en sociologisk förändring av publikunderlaget, vidare av de nya kommunikationsmedel som har direkt samband med musikutövandet och musikkonsumtionen (radio, television, grammofon, bandspelare o. s. v.), slutligen också av de nya musikarter och arter av musikutövning som uppkommit (delvis som följd av nyssnämnda förändringar — t. ex. elektrofonisk musik, musikalisk teater m. m.). Denna omstruktureringsprocess kan man avläsa på flera sätt under ett musikår sådant som det just förgångna. Det konventionella konsertlivet kämpar med mycket kännbara praktiska problem — å ena sidan innebär kulturlivets ”demokratisering” att publikunderlaget alltmer breddas (varken konserter, opera eller självständig musikutövning är numera förbehållna vissa samhällsskikt), å den andra utövar de nya kommunikationsmedlen en så svår konkurrens att. tillkomsten av nya kategorier konsertbesökare mer än uppväges av ett minskat intresse för konsertbesök hos dessa musikkonsumenter. Flera av landets konsertföretag har måst notera vikande publikfrekvens. Mot-draget har ofta varit en popularisering av programmen, vilket tyvärr i längden innebär att de offentliga konserterna ytterligare markerar sitt handikapp gentemot radions och grammofonens oerhört nyanserade och rikhaltiga repertoar. Efter musikåret 1963 kan man sålunda konstatera att Sveriges radio numera på så gott som alla musikområden, bortsett från opera, är landets överlägset ledande musikinstitution. Förhållandet markeras ytterligare av att radion blivit nästan helt musikaliskt självförsörjande. Medan radion förut har varit delägare i flera av landets orkesterinstitutioner, framför allt i Stockholms konsertförening (med fem tolftedelar), har nu i stället Radioorkestern successivt byggts ut till ett format jämförbart med de två andra största orkestrarna i landet (Radioorkestern består fr. o. m. hösten 1963 av 77 man) och samtidigt har radion minskat sitt ekonomiska engagemang i övriga orkestrar vilket vållat dem vissa finansieringskriser. Också konstnärligt trimmas Radioorkestern systematiskt, främst genom påkostade gästspel av framstående utländska dirigenter. Särskild uppmärksamhet tilldrog sig Sergiu Celibidaches arbetsperiod med orkestern i oktober. Radioorkesterns musiker ingår också i ett flertal mindre ensembler, som nu driver sin verksamhet under Sveriges radios beskydd, t. ex. Frydén-kvartetten (en stråkkvartett, landets första ”heltidsanställda”), och Radions kammarensemble (uppbyggd efter mönster av den tyska ”Cappella Coloniensis”). Sveriges radio har också till sitt förfogande bl. a. Radiokören (en kammarkör), Ungdomsorkestern, Ungdoms-kören och en gosskör. På Edsbergs slott utanför Stockholm bedrives avancerad musikundervisning, med tonvikt på bl. a. ensemblespel. Sveriges radios progressiva repertoarpolitik tar sig uttryck på flera sätt, bl. a. i kvällssänd-ningar med radikal ny musik och den påkostade konsertserien Nutida Musik (med tillhörande programblad i form av en tidskrift). Jämsides med denna verksamhet har emellertid radions ledning funnit sig föranlåten att kraftigt utvidga nonstopsändningarna med populärmusik, delvis på bekostnad av den seriösa programproduktionen. ”Skvalet” har under det gångna året hört till de livligast debatterade företeelserna i svenskt musikliv. Kritiken har inte i första hand riktat sig mot populärmusiken som sådan utan mot den förmodat nedbrytande verkan på lyssnarvanorna som ”skvalet” antas ha. Inte minst från musik-pedagogiskt håll har man givit uttryck för allvarlig oro. Sveriges radios musikverksamhet, både genom konventionella konserter (huvudsakligen i Regissör Göran Gentele förordnades den 6 september till chef för Operan och styrelseledamot i Kungl. teaterns a.-b. till 1 juli 1966. 187