Tonsättaren Gunnar Bucht med partituret till sin sjätte symfoni. Stockholm) och genom radio- och TV-sändnin-gar, har naturligtvis gjort klimatet kärvare för övriga konsertinstitutioner men samtidigt stimulerat till vissa nya initiativ. Inom Stockholms filharmoniker bildades t. ex. en kammarorkester (11 stråkar och 1 cembalo), som debuterade med mycket stor framgång vid en konsert i Konsertföreningen den 31 mars och sedan framträdde bl. a. under Stockholms festspel. Filharmonikerna som helhet har trots Konsertföreningens i vissa avsnitt hårt kritiserade repertoarpolitik haft ett mycket framgångsrikt år. Kungliga teaterns (Operans) orkester (Hovkapellet) återupptog under hösten efter cirka 30 års uppehåll den gamla traditionen att ge offentliga konserter. Denna nya ”debut” — med Mahlers andra symfoni, dirigerad av Michael Gielen — var inte särdeles lyckosam men vittnade om en länge efterlyst ambition att rusta upp orkestern konstnärligt. I samma riktning pekar teaterns beslut att engagera en ny dirigent, italienaren Ino Savini, sedan han i november gjort starkt intryck vid ett kort gästspel. Kungliga teaterns år har präglats av kris-yttringar, nyorganisation och ännu ej infriade ambitioner. Något av en palatsrevolution anades under våren, då regissörer och dirigenter uttryckte missnöje med organisatoriska brister i repertoarplaneringen. Protesterna beaktades så småningom men tragiska skäl gjorde att detta endast blev inledningen till större organisatoriska förändringar under året, då först ekonomichefen Arthur Hilton hastigt avled och sedan operachefen Set Svanholm begärde avsked på grund av sjukdom. Till ny operachef förordnades regissören Göran Gentele och till ny verkställande direktör Holger Bergérus men de nya linjerna i Operans konstnärliga verksamhet hade vid årets utgång ännu inte framträtt klart. Premiärerna under spelåret har närmast inneburit en förnyelse av delar ur Operans tidigare repertoar. Mest uppmärksammades Bengt Petersons iscensättning av Wagners ”Parsifal” i radikalt förenklad och stiliserad Bayreuth-påverkad registil. Kungliga teaterns karaktär av nationalscen rubbas alltmer genom andra slag av operaverksamhet i landet. Stora teatern i Göteborg visar ambitioner att fungera som en riktig operascen, trots operettrepertoarens dominans. Resurserna är dock klart otillräckliga och det djärva försöket att Wagner-året till ära spela ”Tannhäuser” lyckades sämre än uppsättningar av Bizets ”Carmen” och Mozarts ”Enleverin-gen ur seraljen”. Malmö stadsteater är orkest-ralt bättre rustad än Göteborgs-scenen men har en otillräcklig ensemble. Verdis ”Traviata” under vintern, med hjälp av ett par gäster från Stockholm, blev dock en utomordentlig framgång, framför allt för teaterns operaregissör Folke Abenius. Opera i landsorten har under året också spelats av turnéensembler, sammansatta av Riksteatern, Svenska teatern och Kungliga teatern. Flera av dessa turneer har kritiserats hårt för sin oförmåga att rätta repertoaren efter de blygsamma resurserna. Mest betydelse för operalivets demokratisering och decentralisering har emellertid TV, som under året har presenterat en mångfald högklassiga operaföreställningar, både svenska uppsättningar och överföringar från utlandet. Svensk TV har också haft stor framgång med rena konsertsändningar. Även om TV-konserterna knappast ännu har nått fram till en definitiv, för mediet' adekvat form, kan deras betydelse för breddningen av den seriösa musikens publikunderlag knappast överskattas. Det är en frestande men synnerligen intrikat uppgift att söka skissera de stiltendenser som under året har gjort sig gällande i den nya musiken och musiklivet i stort. Rent allmänt kan hävdas att den romantiska musiken fortfarande vinner ny terräng efter de antiroman-tiska tendenser som dominerat en stor del av den nya musiken. Detta betyder förnyat intresse för sådana tonsättare som Schumann, Mendelssohn, Berlioz och Weber. Men det betyder också att de objektivistiska tendenserna skjuts i bakgrunden i den avantgardistiska musiken. Schönbergskolans och dess efterträdares serieteknik tillämpas numera sällan dogmatiskt, den musikaliska satsen tillåts gärna spegla emotionella reaktioner i musik av öppet expressionistisk karaktär, interpreten träder åter 188