ström hade två kvinnor och fem barn — därav fyra egna — att försörja. Snart blev situationen ohållbar. När så Eddi Bergström och Anita Sjöberg en kväll ägnade sig åt sällskapsspelet Monopol och Bergström som vanligt hade rakat in hela vinsten, dök tanken på en bank- eller postkupp upp. Anita Sjöberg hade sagt att ”nu har du så mycket pengar att det skulle löna sig att råna dig”. Planeringen tycks ha börjat tämligen omgående. Men planeringen, som bestod av bl. a. rekognosceringar på en mängd håll och anskaffandet av en sandstrumpa, blev ett slags skuggspel. Ju närmare den tilltänkta kuppen man kom, desto mer sjönk modet hos Eddi Bergström. Men det kunde han förstås inte visa för ”fästmön”. Hon å sin sida förstod dock redan på ett tidigt stadium att det inte skulle bli någon kupp. Eddi Bergström skulle inte våga. Men det kunde hon förstås inte antyda för ”fästmannen”. Så inträffade de ohyggliga flickmorden i Stockholm. Detta bragte Eddi Bergström till eftertanke. Hur skulle han själv reagera om någon kommit och sagt att någon gjort hans barn något illa? Han skulle förstås göra allt som stod i hans makt för att rädda barnet. Och det skulle väl alla andra också göra. Alla andra? Därmed vad kidnappingstanken född. Anita Sjöberg satte sig som vanligt när det gällde förslag från Eddi Bergströms sida snabbt in i den nya situationen, som ju bl. a., ansåg man, skulle medge att man slapp bruka våld i samma utsträckning som om man begått en bank-eller postkupp. ”Fästmön” erinrade sig också snart ett lämpligt offer. Hon hade för några år sedan under ett par dagar (!) tjänstgjort som hembiträde hos familjen Engwall. Av socialassistenten och hans klient blev därmed gangstern och hans gangsterbrud. Men — som framgår ovan — det blev lyckligtvis en så klumpig och amatörmässig gangsterhistoria att upplösningen blev nästan snöpligt enkel. Den följdes förstås av en rättegång, där familjen Engwall framträdde med lidelse på åklagarsidan: — Man måste alltid räkna med att ett bortrövat barn befinner sig i livsfara, sade de. Det kan lätt uppstå sådana situationer som även en jämförelsevis hygglig kidnappare inte kan behärska. Åklagaren åberopade två lagrum — ett om barnarov och ett om utpressning — som tillsammans kunnat ge tio års straff eller i svårare fall livstidsstraff. Han yrkade dock på ”endast” sex år för Bergström och fem år för Anita Sjöberg. Försvaret betonade parets ”hygglighet”. De hade ju varit så snälla mot Ann Marie. Bjudit på korv och glass och så. För Anita Sjöbergs del åberopades hennes omogenhet och hennes bindning till Bergström som så förmildrande omständigheter att villkorlig dom borde kunna övervägas i hennes fall. Så blev det nu inte. Anita Sjöberg fick två år, Bergström fyra. Och de straffen stod sig i hovrätten, där båda parter överklagat. GULDFACKLAN för bästa idrottsprestation bland skolungdomar under det gångna skolåret tilldelades 1963 skridskoåkerskan Gunilla Jacobsson, Göteborgs praktiska realskola, samt brottaren Per Svensson, Sundsvalls läroverk. Gunilla Jacobsson fick belöningen främst för sina insatser vid VM i skridskolöpning i Japan, där hon bl. a. vunnit 3:e pris på 500 m i hårdast tänkbara konkurrens. Per Svensson belönades för att han två år å rad vunnit SM i en så svår teknikgren som grekisk-romersk brottning lätt tungvikt. Vid VM i Hälsingborg i juli beläde Per Svensson en hedrande fjärdeplacering och han blev under hösten även nordisk mästare. Svenska Dagbladets guldfackla utdelades 1963 för sjätte gången. 216