långt som helst utan bromsades upp av intermezzon på autostradorna till Västberlin, där amerikanska militärkonvojer hejdades av ryssarna och farliga situationer uppstod. En sådan kritisk situation skapades också då sovjet-myndigheterna arresterade den amerikanske vetenskapsmannen Frederick Barghoorn i Moskva för spioneri utan att närmare precisera anklagelsen. President Kennedy handlade åter med stor fasthet och hotade att låta denna incident gå ut över kulturförbindelserna mellan USA och Sovjet. Ingripandet resulterade i att Barghoorn omedelbart frisläpptes. Nikita Krusjtjevs mjuka politik mot USA bottnade troligen till mycket stor del i konflikten med Kina som hårdnade alltmer under året, något som västsidan också förstod att utnyttja. Sovjetregeringen kunde naturligtvis inte heller undgå att upptäcka att Nato var splittrat och att åsikterna om denna pakts funktion och ändamål skar sig, främst mellan Paris och Washington. Detta förhållande tillät — ansågs det — Krusjtjev att föra en ”avspändare” politik mot västmakterna. Om Nato seglade i motvind så gjorde även de ekonomiska integrationssträvandena det. Åter spelade general de Gaulle en stor roll genom att inlägga sitt veto mot Englands inträde i EEC. Amerikanska planer på att söka nå en allmän tullsänkning för en intensifiering av världshandeln mötte motstånd i Frankrike, där man ansåg att en lineär tullsänkning inte kunde komma i fråga när det gällde USA med sina höga skyddstullar. Ytterligare problem medförde ledarskiftena i västblooket. I Västtyskland fick ”der Alte” Konrad Adenauer lämna plats för ”der Dicke” Ludwig Erhard på förbundskanslerplatsen, något som dock inte ansågs innebära så stora förändringar som personbytet i England. Där avgick av hälsoskäl premierminister Macmillan och utsåg till sin efterträdare utrikesminister lord Home, senare sir Alec Douglas-Home, något som i förening med spion- och callgirl-skandaler gav klara negativa utslag för det konservativa partiet i en rad fyllnadsval. Arabvärlden var under 1963 lika splittrad som någonsin men det föreföll som om de Nasser-orienterade revolterna i Irak och Syrien skulle ha en enande inverkan. Men förhoppningarna om ett enat arabiskt block grusades genom den gränsfejd mellan Algeriet och Marocko, som utvecklade sig till ett regelrätt krig, och den baathistiska kuppen i Irak kort därefter. Förenta nationernas första uppgift under året blev att slutföra aktionen mot Katangaledaren Moise Tshombe, och i detta sammanhang spe lade de svenska FN-förbanden en betydande roll. Biträdande generalsekreteraren Ralph Bunche begav sig till Kongo i början av januari då han även besökte Tshombes forna huvudstad Elisabethville. Svåra brister i sambandet mellan högkvarteret i New York och FN-representanterna kom därvid i dagen, något som fick förklara en del manövrer av FN-styr-korna som stred mot givna order. Tshombe hade flytt från Elisabethville till gruvstaden Kolwezi, varifrån han på årets första dag krävde fri lejd för att återvända till den katangesiska provinshuvudstaden för att inleda förhandlingar om Katangas återförening med Kongo. Men generalsekreterare U Thant förklarade att den tid för länge sedan var förbi då Tshombe hade möjlighet att förhandla. Katangaledaren gav sig emellertid inte så lätt utan återvände till Elisabethville varifrån han förklarade att hans män skulle komma att använda den brända jordens taktik om FN-styrkorna försökte sig på en aktion mot hans fäste Kolwezi nära gränsen till Nordrhodesia. Det innebar dock ingen som helst svårighet för FN:s trupper att inta de sista av Tshombes fästen, Mokambo, Sakania och till sist Kolwezi. Tshombes slutliga kapitulation kom den 15 januari då han förklarade sig samtycka till en återförening mellan Katanga och Kongo och gav FN full rörelsefrihet i hela provinsen. Ytterligare afrikanska stater fick uppleva Professor Frederic Barghoorn hälsas välkommen hem från sitt ryska äventyr på Idlewildflygfältet av sin Harvardprofessorlige broder Elso och sin tant, mrs Theresa Hazleton. 361