lagts ned definitivt utan endast ”ajournerats på obestämd tid”. I Washington kom sammanbrottet i Bryssel som ett hårt slag och man fruktade att de Gaulle ämnade närma sig Moskva för att få efterkrigsproblemen avvecklade. I och med sammanbrottet i Bryssel föll också förhandlingarna i Luxemburg om Storbritanniens inträde i Europeiska kol- och stålunionen platt till marken, samtidigt som man — som en ren demonstration mot Frankrike — uppsköt en konferens mellan EEC-staternas finansministrar. I Bonn undersökte man alla vägar för att rädda ett brittiskt inträde i Gemensamma marknaden men det var förgäves. Man beslöt emellertid att hålla kontakten levande med britterna och fann att detta kunde ske inom Västeuropeiska unionen (WEU), den enda organisationen där Storbritannien sitter vid samma konferensbord som EEC-länderna. Enligt denna lösning ställdes emellertid Danmark och Norge, som båda förklarat sig ha för avsikt att följa Storbritanniens politik i marknadsfrågan, utanför. När de värsta svallvågorna efter vetot i Paris lagt sig kunde man åter rikta blickarna på ”kycklingkriget”, den ganska meningslösa men symboliska dispyten mellan EEC och USA. Efter 17 månaders kamp om villkoren för den amerikanska exporten till Europa av djupfryst fjäderfä kom man till slut, strax före jul, fram till en så vis lösning att båda parter ansåg sig ha segrat. En neutral expertgrupp fann, att Gemensamma marknadens tullhöjningar på djupfryst fjäderfä hade kostat USA 26 miljoner dollar, eller ungefär hälften av vad amerikanerna sade sig ha förlorat. Men ändå betraktade sig båda parter som segrare — EEC därför att siffran låg ganska nära den, som Gemensamma marknadens experter hävdat, och USA därför att resultatet av undersökningen visade att marknadens tullsättning var diskriminerande. Vid årets utgång sysselsatte sig amerikanerna med att diskutera lämpligheten av att införa repressalietullar på EEC-varor till ett motsvarande värde, ett steg man dock tvekade att ta, då det lätt skulle kunna försämra atmosfären inför den s. k. Kennedyrondens viktiga överläggningar om ömsesidiga tullsänkningar. Dessa förhandlingar emotsågs i USA med de allra största förväntningar. Man hoppades kunna nå betydande resultat i fråga om ett ömsesidigt raserande av tullbarriärerna. EEC arbetade under året vidare på det tekniska och handelsmässiga planet, men de Gaulles veto hängde som en mörk skugga över arbe- Tecknar-Anders tuschkommentar till det långa dramat om De sex och De sju med de Gaulle som gårdvar i Engelska kanalen. tet. Någon återhämtning efter det svåra slaget hade inte skett och det fattades både inspiration och samarbetsanda. En ny gruppering hade uppstått, man talade nu om ”De fem” inom EEC, ledda av Bonn. Sådan var situationen i december när man i Bryssel inledde maratonförhandlingar om bl. a. jordbruksfrågorna, som man på fransk begäran den 9 maj beslöt inlemma i Romfördraget. de Gaulle för sin del krävde att dessa frågor skulle vara lösta före årets slut, något som i mitten av december föreföll hopplöst, varför EEC stod inför en hotande kris. Frankrike hade marknadens lägsta jordbrukspriser medan Västtyskland, bl. a. med hjälp av subventioner, hade de särklassigt högsta. Enligt franska bedömare förde västtyskarna i denna fråga en ”förhalningspolitik”, som ytterst bottnade i rädsla för att USA skulle ta sin hand från Västtyskland om Bonnregeringen inte kastade loss, från de Gaulles Frankrike. Bonn avvisade också bestämt det franska ultimativa kravet att jordbruksfrågorna måste vara lösta före årets slut och man tyckte sig skymta ett nytt sammanbrott i Genève. Som en ren överraskning, en lika oväntad som kärkommen julklapp, enades man den 23 december om en paketlösning som i huvudsak innehöll följande: 367